Is-olering - egots perfekta läge att ta över!

Ibland drar jag ett kort för att få vägledning i någon fråga, eller när jag känner att jag behöver ha någon riktning utpekad för att gå vidare i livet där jag står just nu. Korten har ingen egen magi - magin ligger i att jag överför min egen energi till korten - min intention är att få vägledningen genom korten istället för att lyssna på mitt inre! Det går bra med vilken lek som helst som man trivs med och i mitt fall är det den svenska versionen av OSHO-leken som jag tycker är helt suverän, speciellt för att den tilltalar mig ur kvantfysisk synpunkt.

I lördags var det dags att dra ett kort igen och jag fick upp kortet "Is-olering" - ett kallt kort som symboliserade is och så tårar som var färgade i regnbågens färger. Jag tänkte direkt på läget vi är i just nu - Corona, isolering, känslor vi bär inom oss och som vi inte kan uttrycka, pridefestivaler som görs on-line istället för livs levande. Men mest tänkte jag på separationen som egot i mig skapat - och att fokuset alldeles för ofta hamnat på antingen det förflutna eller framtiden och alldeles för lite i det eviga nuet.

När egot får styra så blir det mycket fokus på tiden - tiden blir måttstocken för allt som ska göras och de förändringar jag vill se i mitt inre såväl som i den yttre verkligheten. Tiden definieras som den tid som varit och den tid som komma skall och det gör att jag förlorar kontakten med nuet - och paradoxalt nog så är det i nuet som all förändringskraft finns, men försvinner på grund av att jag tittar åt ett annat håll (framåt eller bakåt i tiden). Känner du igen uttrycket "När en dörr till lyckan stängs öppnas en annan dörr - men oftast tittar man bara på den stängda dörren och ser inte den andra" så förstår du känslan av vad jag försöker beskriva.

En annan sak som händer när egot får styra för mycket är att allt blir polariserat. Uttryck som "bra eller dåligt", "starkt eller svagt", "glädje eller sorg", "vinna eller försvinna" hamnar i fokus - ingenting om enhet är längre verkligt utan allt handlar om att vara sig själv närmast. Detta blir ännu mer tydligt idag när världsläget med pandemin gör att vi isolerar oss - och sen i ren frustration över att behöva vara isolerad väger över till den rakt motsatta sidan, där vi måste få komma ut och träffa människor och utsätter både oss själva och vår omgivning för risken att bli smittade.

När jag kände att egot hade fått ta över för mycket i mitt eget liv så blev jag alldeles paff - jag som verkligen studerat närvaro i nuet med hjälp av mästaren själv, Eckhart Tolle, och som enkelt kunde definiera egot hos människor (inklusive hos mig själv), jag hade fastnat i egots grepp och blivit is-olerad. Isoleringen var naturligtvis en följd av att folk i allmänhet drog sig undan från andra och att det som är nödvändigt när man lever i en värld där nästan inget händer eller förändras, att träffa andra (gärna likasinnade), gör att man till slut lever med sig själv. Det var precis det som hände och som fick mig att förstå att jag stärkt mitt ego och tappat bort den andliga aspekten av livet.

Vad händer då? Jo, att egot försöker göra det som det är bra på - att skuldsätta och visa att världen minsann inte är så underbar och friktionsfri som jag brukar tycka. Men jag var inte helt i egots grepp utan jag kunde fortfarande vara öppen för intryck och inspiration från min andliga sida - och det lät inte vänta på sig att två böcker kom till min räddning som handlade om just detta. Det ska sägas att jag det senaste halvåret har läst jättemycket och gått på känslan när jag valt vilken bok jag ska läsa - så det var inte särskilt svårt att välja dessa böcker.

När man läser andlig litteratur som jag gör så är det lätt att tro att man utvecklar sin andlighet och därigenom distansierar sig längre och längre bort från egot och själviskheten - dessa egenskaper hör ju liksom inte till det andliga! Men tyvärr är det inte alls ovanligt att man blir mer och mer upptagen i sig själv och missar att ha koll på sin egen personliga utveckling - och utan att man egentligen märkt det så har dessa undanträngda delar av personligheten börjat dyka upp igen. Det är farligt att tränga undan - det är bättre att uppmärksamma och acceptera sidorna inom en själv.

Så jag fick börja titta på vilka delar av mig själv som inte fungerade på ett andligt plan och konstaterade att det första jag behövde göra var att bli mer medveten om mitt inre och skapa lite distans till det yttre. Det yttre är en avspegling av det inre, men fäster jag för stor vikt vid det som finns "där ute" så kallar jag direkt på egot och börjar distansiera mig från min kärna. Så mer meditation, mer uppmärksamhet på vad jag i varje ögonblick tänker och känner och mer träning på att skapa koherens mellan hjärta och hjärna var första medicinen för min inre obalans - och där är jag idag...

Kortet "Is-olering" signalerar tydligt vad allt handlar om - isolering från andra är distans och framför allt distans från ett sunt jag. När man börjar fästa mer uppmärksamhet på det yttre så börjar egot ta över och man ser inte längre lika tydligt vad som sker i det inre. Man börjar försvara sig gentemot andra och andras idéer om de inte följer samma linje som ens egna - och då uppstår polariteter som gör att avståndet blir ännu större.

Så i dagens pandemi när vi alla mer eller mindre måste hålla avstånden är det ännu viktigare att ha kontakt med andra för att behålla närheten och det stöd vi alla behöver till och från i livet. Andra människor hjälper oss att få distans till de uppfattningar vi går och bär på, genom att vi samtalar om dessa och speglar varandra så att vi kan se oss själva i den andre. Det var det jag lärde mig när jag drog mitt kort i lördags... och då kunde jag flytta fokus från att leva mest i tiden, till att leva mer här och nu...

I tystnaden föds Gud

Har du tänkt på vad mycket som pågår uppe i hjärnkontoret hela tiden? Jag märker att det nästan aldrig vilar - det pågår alltid någon aktivitet där och när jag är vaken så lägger jag förstås märke till det genom den aldrig sinande strömmen av tankar! Försöker jag stoppa tankeverksamheten så kan jag få hejd på tankarna, för ett par sekunder, och sedan kommer ofrånkomligen en tanke som säger "ja, det funkar ju" - och så inser jag att, nej det gjorde det ju inte för tanken kom där igen :-)

Hur ska man kunna lyckas med något intelligent när tankarna aldrig tar paus? Och vad menar jag med intelligent? Ja, jag menar inte den typen av intelligens som IQ-tester visar - det är en alldeles för begränsad intelligens i jämförelse med den intelligens som vi faktiskt besitter om vi lyckas väcka Gud i oss! Oj, blev det religiöst nu? Nej, det är inte min avsikt - religion är jättebra på vissa sätt men all form av religion är en begränsning av människan och hennes förmåga att erbjuda den intelligens hon faktiskt besitter. Religion är som jag ser det ett system, eller ramverk, som håller ihop livet så att det ska vara hanterbart för människor - ramarna blir då begräsningarna.

Den typ av intelligens jag menar är när vi öppnar upp oss för det som är ogripbart och utan begränsning - en del skulle kalla det för själen, andra skulle kalla det för Gud eller Jesus i människan. Vad vi än kallar det så är det den del av oss som lever vidare när kroppen dör. Den delen är både väldigt mycket större än den delen som finns i oss nu när vi lever - och den har så mycket mer kunskap att dela med sig till oss än vad vi över huvud taget kan greppa! Men det krävs ju att vi får tyst på det mentala tjattret som ständigt pågår i hjärnan när vi är vakna!

När vi tystar vårt mentala tankesorl men fortfarande är medvetna om oss själva så uppstår ett tomrum, där den verkliga intelligensen kan komma in och dela med sig. Det är ungefär som en kopp te - så länge vi tänker fyller vi på koppen med mer te hela tiden och det rinner över och nytt fylls på, men när vi slutar tänka så är det som om koppen blir tom och inget nytt te fylls på. Det är ju först då som något annat kan fyllas på i koppen och det är detta som är det spännande. Vad är det för kunskap, vad är det för visdom, vad är det för information som har möjligheten att upplysa oss och ge oss nya insikter om oss själva och det liv vi lever? En del kan använda detta tillstånd för att "kanalisera" information från andevärldens guider eller hjälpare. Andra använder tillståndet till att bli närvarande i nuet utan att döma.

Det är i tystnaden, den vakna och alerta medvetenheten om oss själva och omgivningen, som gör att vi kan växa i insikt om vad som är viktigt i livet. Det är även i tystnaden som vi får den bästa kontakten med vår intuition och där vi även kan se vad som är viktigt just i stunden. Vänd blicken inåt istället för utåt om du söker upplysning eller förståelse över vem du är och hur du kan skapa ditt eget perfekta liv! Allt det där som finns "där ute" är bara speglingar av ditt inre - så bara tänk tanken på om du lyckas väcka den slumrande guden inne i dig, vad det kan göra för allt som du ser "där ute"!

Det här är ju inget nytt, det vet vi ju - men hur kommer det sig att inte alla vet det... ja varför? Jag tror det beror på att vi antingen har gjort Gud till något externt - en snubbe som sitter på ett moln och tittar ner på oss - eller att vi inte har ställt frågan "Vem är jag?" till oss själva.

Så nu frågar jag - vad får du för svar när du ställer frågan till dig själv "Vem är jag?"...

Skriv gärna vad du får för svar i kommentarsrutan (här eller på Facebook) - det hjälper mig att veta vad jag ska skriva om i nästa veckas bloggavsnitt!

Från polarisering till medvetenhet

Mitt framför ögonen på oss pågår en förändring som få verkar ha koll på - jag tänker på polariseringen mellan olika grupperingar och vad det innebär för vår medvetandehöjning, eller ska vi säga brist på det... Inom kvantfysikområdet såväl som inom det andliga området så har man under ett antal år pratat om höjningen av medvetenheten hos gemene man. Men den håller på att avstanna nu i takt med de extrema förhållanden som pågår världen över.

Covid-19 har verkligen skapat en splittring i och med att vi inte vet vem som drabbas härnäst. Lokalt såväl som globalt kommer direktiv från myndigheterna om hur vi ska hantera de rådande omständigheterna och vi jämför vårt eget lands hantering med hur andra länder hanterar samma sak och vi får därmed en grogrund för åsiktsdelning - vilket land gör rätt och vilket land gör fel?

Allt handlar om rätt och fel och propaganda från media världen över - till och med uttrycket "fake news" börjar folk fundera över vad det egentligen betyder och några, visserligen än så länge en mindre grupp människor, har börjat ta ställning för allt det som president Trump gör och åstadkommer och tycker att det verkligen är bra saker. Världen är verkligen helt annorlunda nu jämfört med för bara ett par år sedan.

Som vanligt när det händer större saker i vår värld finns det olika grupperingar som står i opposition till varandra åsiktsmässigt och här har vi de som menar att det finns en agenda som "vanliga människor" inte känner till - och så har vi deras motsatta som menar att det här inte är någon lek för att spekulera i agendor utan verkligen något att hantera allvarligt.

Lyssnar man på media så får man en tydlig bild av att det här är en pandemi av helt nya mått - samtidigt är det många som skriver om att det här viruset inte har skördat fler dödsoffer än en vanlig vinterinfluensa, i varje fall här i Sverige. Allt det här är förstås statistik och med statistik kan man som bekant bekräfta vad som helst.

Black lives matter är också ett hett ämne som fått mycket fler människor att reagera än vad det brukat göra, i varje fall om man ser till världen i sin helhet. Men det är ju någonting helt annat än pandemin. Eller är det egentligen det...? 

Tittar man på det här ur ett visst perspektiv så ser man ett mönster av att människor är för och emot saker och ting. Ansluter man sig till en grupp så blir det lätt att man tycker sig vara "den rätta gruppen" och då är vi återigen i konflikt. Vem avgör vad som är rätt? Vem avgör vad som är sant? Vem avgör vad som är "fake news"? Det skapas en polarisering genom detta och det leder bara till mer konflikter och inte till medvetandehöjning.

Så mycket av det som vi ser idag av kris och beredskap leder till att vi blir mer isolerade - inte bara för att myndigheter i olika länder tvingar folk att stanna inne, utan lika mycket av rädsla för att själv bli drabbad och vara nästa offer i statistiken. Vad leder det till då? Det leder bland annat till stress och förvirring - för man vet inte vem man ska lyssna på för att få något bra svar som man kan dra slutsatser av.

Stress vet vi inom kvantfysiken, och särskilt då epigenetiken, är inte bra för immunförsvarets viktiga arbete. Stress leder till det klassiska flyktbeteendet som gör att det mesta av energin i kroppen går åt till att förbereda sig för flykt. Då har man inte nytta av det långsiktiga immunförsvaret, för dess uppgift är ju att ta hand om alla förändringar som sker hela tiden i kroppen men som inte är livsviktigt i det korta perspektivet. En längre tid av stress leder till ohälsa.

Men vad är det som är viktigt i livet då? Är det inte att överleva till varje pris? Ja, blir man jagad av en tiger eller en skock lejon så känns det nog så - men är vi inte hotade till livet just nu så är det att gå från omedvetenhet till medvetenhet som är en av de största målen i livet. Det är ett andligt perspektiv jag tar här - vilket inte betyder ett religiöst perspektiv, utan det betyder bara att jag förknippar vår existens med en andlig dimension av livet.

De senaste decennierna har kvantfysikens landvinningar gjort att denna vetenskap sakta närmar sig det andliga perspektivet - jag vet, det är mycket svårt att hantera för den gamla sortens vetenskapsman att det kan ligga något i det som de andliga traditionerna har berättat om i tusentals år! Men det är så det mer och mer börjar se ut och det är därför en bredare syn på andlighet är nödvändig än den gamla klassiska att en religion är mer rätt än alla andra (oavsett vilken man väljer).

Det man har kommit underfund med är att människans nästa steg i utvecklingen är att gå från individfokus till att ha fokus på hela mänskligheten som en enda organism. Det är så utvecklingen har skett ända sedan bakterierna kom på att man blir starkare om man går ihop i grupper och bildar nästa steg i utvecklingen. Så när vi nu människor står inför nästa steg i vår egen evolution så är det som grupp som samarbetar, istället för konkurrerar med varandra, som blir det naturliga förloppet. Då kan vi inte vara så splittrade som vi är nu i den kaotiska världen vi lever i.

Vi har haft så lång tid av fientlighet gentemot oliktänkande att vi borde ha lärt oss att det är fel väg att gå. Mänskligheten av idag behöver förstå att vi hör ihop och tillsammans skapar den värld vi vill leva i. I det ingår att värdera alla som jämlikar oavsett hudfärg, religion, landstillhörighet, sexuell läggning och annat som skapar polarisering. Vi behöver sluta tänka i former av "vi och dom" och börja se att vi alla kommer från samma källa, vilket jag har skrivit om i tidigare blogginlägg.

Vi behöver gå från "rätt och fel-tänkande" och börja se vad som knyter ihop oss bättre. Vi behöver kunna se att människor är andliga varelser, kalla det själar eller vad du vill, och att det som skiljer människor åt är graden av medvetenhet. Ju mer medvetna vi blir desto lättare är det att välja väg i livet - är vi helt omedvetna går vi på de "program" som vi har fått nedladdade i vårt undermedvetna under livet vi har levt. När vi börjar lägga märke till dessa program så kan vi också börja byta ut dem mot sådana som bättre stödjer oss i vår utveckling.

Människor som är medvetna har lättare för att acceptera andra människor så som de är, utan att försöka ändra på dem. Däremot kan man som medveten människa stötta en annan människa i dennes utveckling. Här tänker jag på Victor Hugos underbara bok "Samhällets olycksbarn" (Les Misérables) där Jean Valjean stjäl kyrksilvret från prästen som tog hand om honom när han var på flykt - och när han blir förd tillbaka av polisen till kyrkan så säger prästen att Jean glömde några saker, ger honom dem och säger att det var med prästens välsignelse som han fick dessa saker... Vilken medvetenhet!

Det finns ett indianordspråk som jag gillar och som innebär att gå en mil i en annans mockasiner innan man dömer den människan, just för att man inte kan veta hur en annan människa egentligen har det förrän vi varit med om detsamma. Därför ska vi vara försiktiga med att döma och istället lägga energi på att förstå varför den andra människan gör som hon gör. Detsamma gäller oss själva - vi ska inte döma oss själva utan hellre lägga energin på att förstå varför vi själva gör som vi gör.

En sak är i varje fall säker, för mig åtminstone, och det är att vi behöver närma oss varandra igen och sluta peka ut de som gör rätt och de som gör fel, de som tänker fel och de som tänker rätt - det beteendet leder bara till större klyftor. Vi behöver inkludera, vi behöver hjälpa och stötta varandra, vi behöver bli trygga i oss själva, behöver skapa gemenskap och ömsesidig lycka och glädje och allt annat som gör att vi kommer närmare varandra igen...

Vi behöver varandra för att bli starka nog att ta itu med den nödvändiga förändring av vårt levnadssätt som vi står inför - det sätt vi har levt på funkar inte längre och jordens resurser räcker inte till för att ge oss allt det som vi önskar av materiella ting. Vi behöver bli mindre materialistiska och mer måna om allt levande på jorden.

Vi behöver också lyfta blicken från våra mobiltelefoner och börja se varandra igen - och när vi gör det så ser vi lättare att vi håller på att förstöra den jord som vi är beroende av för att överleva. Vi måste få ett slut på egoismen och börja hjälpa de människor, djur och växter som inte överlever utan vårt stöd och då kan vi heller inte kosta på oss att värdera varandra som bättre och sämre människor - alla har vi samma värde och varje människa har sin speciella uppgift att utföra i livet, oavsett vilka svårigheter vi bär på var och en av oss.

Behöver vi verkligen snabbare tåg och bilar? Behöver vi verkligen ett snabbare internet och wifi? Behöver vi verkligen det som gör att allt går fortare? Har vi inte sprungit tillräckligt snabbt länge nu? Kan det inte vara dags att sakta ner farten, börja reflektera och hinna tänka efter innan vi fattar snabba och kanske oöverlagda beslut? Denna hets överallt tar kål på oss, för den kommer ur stressen att man inte ska hinna med... Hinna med vad då? Att leva? Att sätta ett avtryck på kartan innan vi dör? Hur var det nu med krusningarna på ytan?

Jag ställer mig frågan - vart är vi på väg? Och varför är vi på väg dit...? Och varför är det så bråttom? Ja det kanske beror på att jorden, och vi med den, står inför ett vägskäl som antingen leder till den 6:e massutrotningen - eller att vi hinner stanna upp och komma på en annan väg, som leder till lugn och harmoni för jorden och allt levande på den.

Som de nya grupperna som börjar poppa upp lite överallt nu - WakeUpFriends - är det dags att vi vaknar upp nu ur den drömlika tillvaron vi skapat för oss...? Vad har vi skapat för värld att leva i, framför allt för nästkommande generationer?

Vi kan inte vänta på att styrande politiker och regenter ska ta befälet och visa oss vägen! Det börjar med var och en av oss - jag är en av oss och det här är mitt bidrag!

Känslor och känslomässiga reaktioner - del 2

Har känslor kraft - mer än att ge ett musikstycke eller ett talat ord en känsla av äkthet?

Absolut! Inom kvantfysiken talar man ofta om att det är känslan som man lägger i något som leder till det slutliga resultatet. Med det menar man att den starkaste känslan i ett visst sammanhang är den som skapar resultatet - t.ex. när man ska göra något som känns osäkert eller otryggt så ska man skapa känslan av att man lyckats med uppgiften! Det är det idrottare tränar på, att känna att de klarar den där magiska prestationen som är på gränsen för vad de egentligen klarar.

Så kraften i känslan är det vi behöver sträva efter när vi hanterar och uttrycker våra känslor - och då säger det sig självt tycker jag att de känslor vi ska fokusera på är de positiva, uppbyggande känslorna. Lägger vi all vår kraft på allt som kan gå fel, eller på resultat som vi egentligen inte vill ha, så blir ju den här fantastiska kraften bortslösad!

"Se upp för hålet i vägen där - cykla inte ner i hålet", säger vi till vårt barn som just lärt sig cykla. Vad leder det till? Det leder förstås till att det enda som barnet fokuserar på är hålet i vägen och lika pricksäkert som en forward på fotbollsplanen inför ett fritt mål lekande lätt gör mål kommer barnet att cykla ner i hålet! Det vi fokuserar på har en tendens att skapa vår verklighet - så även med våra känslor. Vårt undermedvetna, som är den del av vår medvetenhet som skapar vår tillvaro, vet inte skillnaden på en önskad känsla och en oönskad - det vi sänder ut kommer tillbaka som ett brev på posten.

Så alla dessa tankar vi har och som skapar känslor inom oss förser oss med fantastiska möjligheter - allt vi väljer att tänka och känner för har möjligheten att bli vår verklighet! Det enda som står i vägen är alla känslor vi har lagrat inom oss under livet vi har levt och som inte bekräftar det vi önskar oss. Om jag vill känna glädje i livet kan jag inte lägga all min vakna tid på allt som oroar mig - inte heller kan jag ha cementerat känslor av fattigdom om jag vill ha överflöd, oavsett vad detta överflöd handlar om!

Har jag under större delen av livet lagt en massa energi på att skapa begränsande känslor så har detta blivit en del av min verklighet - då räcker det inte med att säga "åh vad livet är underbart" en gång för att det ska bli så, det kräver repetition ända tills de gamla känslorna har minskat så mycket i styrka att de nya har fått övertaget.

Inom ridsporten myntade en lärare uttrycket "det tar tio tusen gånger att byta ut ett gammalt felaktigt ridmönster"! Har man lärt in fel så sitter det i kroppen och det tar lång tid att byta ut det mot något nytt. Men ska man bry sig då? Självklart - annars kommer ju livet att fortsätta vara likadant som det alltid har varit! När vi tror på det vi känner så börjar nya neuroner i hjärnan att skapas och då byter vi samtidigt ut de gamla som inte längre tjänar vårt syfte!

Jag återkommer till det här med "min historia", ett av mina gamla bloggavsnitt. Där handlar det om att byta ut sina känslor om sig själv, genom att fråga sig vem man egentligen är. Identifierar man sig med det man känt under längre tid blir man sådan - men genom att byta ut gamla trosföreställningar och ersätta dem med känslor och uppfattningar som ger helt nya kvaliteter i ens liv så kan vi förändra både oss själva och våra liv!

"Känslan är hemligheten"!

Känslor och känslomässiga reaktioner - del 1

Dessa känslor... Så mycket vi älskar dem och samtidigt vilja fly dem när det blir för jobbigt! Vad skulle vi vara för människor utan känslorna? Kalla, hårda, mekaniska, icke levande, icke närvarande.

I förra veckans bloggavsnitt, som för övrigt är det mest lästa av alla jag skrivit (tack för det!), liknade jag våra liv vid krusningar på ytan och pekade på att vi behöver hitta djupet i oss själva medans vi lever. På samma sätt tänker jag om känslorna - vi kan ha många ytliga känslor, men de som verkligen griper tag om oss är de som går på djupet. Det är de djupa känslorna som både gör oss extremt levande och samtidigt öppnar upp för alla möjliga reaktioner.

De djupa känslorna kan vara så svåra att hantera att man gömmer undan dem och aldrig ger uttryck för dem - men om man lyckas uttrycka dem så ger dem karaktär åt en sång, ett skådespel, ett budskap till en anhörig på ett sätt som överträffar allt det oäkta. Det krävs mycket av en om man ska kunna uttrycka dessa djupa känslor - men belöningen är en känsla av äkthet och gör en människa levande.

Men vad händer om man inte mäktar med att hantera känslor? Ja för det första så begränsar man sig själv genom att förvägra känslorna att komma till uttryck - man blir kanske en ytligare person. Sen kan det bli så att känslorna fastnar i en själv, så kallade kroppskänslor (de sätter sig i kroppen och blockerar det naturliga flödet av energi i de områden).

När känslor fastnar i kroppen finns det metoder för att frigöra dessa. En av de metoder jag själv har kommit i kontakt med är "Emotion code" som mer eller mindre vem som helst kan lära sig att använda, för att frigöra dessa fångade känslor. Men de flesta känner varken till att känslor kan plockas upp av kroppen och ännu färre att de går att frigöra! Det är därför jag nämner det här i bloggavsnittet om känslor. Det finns metoder!

Men hur ska man hantera känslor egentligen? Det är ju lätt när det är positiva känslor och man får kopplingar till upplevelser man haft som har varit bra. Det är lite värre när det är känslor som väcker smärtsamma minnen - då finns alltid risken att man antingen gräver ner sig i känslorna eller att man flyr dem, alltså ingen balans.

Vad jag dock har lärt mig är att försöka att inte trycka undan känslorna, att alltid ge uttryck för de känslor man har - och om det är besvärligt, att försöka göra det på ett balanserat sätt genom träning och acceptans! Just acceptans är nyckelordet för att hantera alla känslor som är jobbiga - acceptans för att man har dem och att man vågar uttrycka dem när de väl kommer! Man kan inte alltid styra över när de kommer och det är för det mesta helt okej att uttrycka dem där och då.

Motsatsen till acceptans är resistans - eller enklare uttryckt, motstånd. Försöker man motstå eller begränsa känslorna lagrar man bara upp dem - och så lägger man dem på hög i väntan på att de en dag ska kunna komma till uttryck. Föreställ er att vattenglaset en dag blir fullt och en liten känsla i sammanhanget blir som en vulkan som får ett utbrott! Det ironiska med att inte ge uttryck för känslorna är att man hela tiden drar till sig mer av samma känslor - känslor man egentligen inte vill ha att göra med!

Men så har vi det här med minnen - minnen utan känslor är torra fakta! Det är känslorna som gör minnena så njutbara, eller så fasansfulla. Risken är att man fastnar i det förflutna för att man antingen ältar det som har varit eller för att det är där som allt det underbara hände - och då kommer man bort från det som är här och nu, ett annat bloggavsnitt jag skrev om för några veckor sen.

Känslor är lärdomar! Jag tänker på alla de gånger jag har sårat andra människor - det är lärdomar för mig som alltid vill alla människor väl. Vågar vi inte titta på våra känslor, och allra helst låta dem komma upp till ytan, så kommer vi inte att lära oss av dem. Vi kommer hela tiden försöka trycka undan dem som något obehagligt vi inte vill se eller uppleva igen. Men om en jobbig känsla kommer upp till ytan så är det för att den är mogen att släppa taget om oss - inte för att plåga oss!

Så avslutningvis i del 1 av känslorna så vill jag uttrycka att jag uppmuntrar till att våga titta på sina känslor - men att inte fastna i dem och göra dem till en historia som begränsar uttrycket av dem!

To be continued...

Som en krusning på ytan... del 2

Ja, jag var där.

Hur underbart var det,

underbart var inte det?

Jag var nära, jag var nära, jag var nära.

Jag var där, en stund på jorden, en stund på jorden...

(Laleh Pourkarim)

_______________________________

När vi lämnar kroppen, vår "kaross" och färdmedel genom livet, för gott uppstår en tomhet för de som är kvar och betraktar den en gång levande varelsen vi lärt känna och förhoppningsvis älskat. Man känner att det bara är ett skal som är kvar - och om vi bevittnade kroppen de närmaste veckorna efter att själen lämnat skalet så såg vi att utan själen finns inget som håller ihop kroppen. Det vi älskade och uppskattade med människan finns inte i kroppen - det är den del vi kallar för själen eller anden som vi egentligen fäster oss vid.

Kroppen är tillfällig, precis som krusningarna på ytan jag pratade om i förra bloggavsnittet. Själen är evig och den som har djupa förankringar med ett bottenlöst hav (till och med havet är begränsat i form av botten, yta och vidsträckthet). Själen går på djupet, kroppen leker på ytan och försöker absorbera så mycket av det här fysiska livet som möjligt under den begränsade tid den har här på jorden. Men vad är syftet?

Universum tycker om att manifestera och uppleva det manifesterade - likadant är det med människan. Det är därför tror jag som vi har våra fysiska sinnen, så att vi ska kunna njuta av allt det vi manifesterar - eller i varje fall kunna känna hur det känns att komma i kontakt med det. För själen är det kanske ett uppvaknande som eftersträvas - att vakna upp i medvetenhet om att det vi skapar är blott krusningar på ytan och att det vi egentligen är ligger bortom det fysiska, i det som vi brukar kalla för medvetenhet om oss själva.

Medveten om sig själv - hur funkar det? Tänk dig att du sitter på en bänk och betraktar alla som går förbi - du är medveten om dem och kanske du tänker vissa saker om dem som passerar förbi. Plötsligt blir du medveten om dig själv, att du sitter där på bänken och tittar på människor som passerar förbi och att du faktiskt tänker vissa tankar om dem. Du vet ju inte om det du tänker om dem är sant och där blir du medveten om att du på ett sätt bedömer och dömer människor utan att ha kunskap om dem.

Eller som jag tyckte var så häftigt när jag läste om Eckhart Tolle, när han kom till en märklig insikt... "Jag står inte ut med att leva med mig själv" - vem var det som inte stod ut med att leva med honom själv? Fanns det två jag? Ja, det ena jaget var kanske den fysiska kroppen och allt det vi brukar identifiera oss med (namn, ålder, yrke, kön, status etc.) - det andra jaget var jaget som identifierade dessa tankar, betraktade dem utifrån så att säga... Här fick han kontakt med sitt sanna jag, det jag som lever för evigt och som inte identifierar sig med en tillfällig kropp eller olika prestationer under vårt liv.

Min övertygelse är att det är detta jag som vi kom hit för att komma i kontakt med och visa för världen omkring oss. När vi utgår ifrån det jaget så blir alla våra göranden kreativa - inte som i det andra jaget, där vi mäter oss i våra prestationer. Utgår jag ifrån mitt eviga jag, det som hela tiden bara är (being på engelska), så är jag alltid autentisk och har inte som mål att försöka uppnå någon bedrift av något slag. Jag är alltid nöjd oavsett hur saker och ting utvecklar sig - därför att jag alltid är sann.

Så länge vi strävar efter att åstadkomma saker för att känna oss nöjda är vi "doers=såna som gör" och fastnar i att vi måste göra saker för att vara värda något. När vi har kontakt med djupet inom oss själva, vårt sanna jag, så är vi "beings=såna som är" och allt vi gör då gör vi för att vi får inspiration till det - vi behöver inte göra något för att bevisa att vi är värda något, utan vi gör saker bara för att vi tycker det är roligt.

Man kan likna detta vid att jag som musiker skriver en låt. Gör jag det för att få en hit, som ska kunna göra mig känd och inbringa en massa pengar och berömmelse, är jag en klassisk "doer". Om jag däremot gör det för att jag får inspiration och känner att jag redan har allt jag behöver i livet, att jag inte jagar berömmelse och pengar, så är jag "being", jag är en del av en skapelseprocess.

Summan av kardemumman - när vi förstår att vi är så mycket mer än det här skalet, krusningarna på ytan, så kan vi hitta oss själva på djupet och nå mycket större tillfredsställelse än om vi hela tiden ska göra oss förtjänta av framgångarna genom prestationer. Vi lär oss också förstå att våra nära och kära faktiskt är något annat än de kroppar som vi tittar och känner på - och framför allt, att vi alla är en del av varandra. Så det vi gör mot andra gör vi mot oss själva! Det spelar ingen roll hur vi ser ut, vart vi kommer ifrån för land eller region eller stad, eller vilken kroppskonstitution vi råkar ha i detta liv.

"Vart kommer du ifrån", frågade den ena vågen den andra?

"Jag kommer från samma ställe som du", svarade den andra.

"Vi kommer från samma hav"...

Som en krusning på ytan... del 1

Som en krusning på ytan

Som ringar på vattnet

Som en våg i ett hav

Som en bubbla från djupet

Som ett skimmer i ögonen

Som reflexer i det blanka

Som en spegling på en yta

Som ett ljus ifrån ovan

Och ibland, som en val som hämtar luft

________________________________

Vi lever våra liv som om vi identifierade oss med allt som vi åstadkommer, med en uppfattning om att det vi heter, det vi arbetar med, det vi har med i vårt bagage, är vad vi verkligen är. Men i sanning är vi bara som en krusning på ytan om vi identifierar oss med dessa ting! Allt det som glädjer oss och upprör oss är som krusningar på ytan - inget är bestående av det vi åstadkommer på jordens yta.

När jag kastar en sten i vattnet så sprider sig ringar från nedslagsplatsen - och är vattnet alldeles stilla så kan de sprida sig ganska långt. Men förr eller senare kommer ringarna att tona bort i evigheten och det är precis så som sker med allt det vi åstadkommer i den fysiska världen - till slut är vi bara, i bästa fall, ett namn i historieböckerna. Borta är alla medaljerna, alla segrarna, bara så länge människorna minns det vi gjorde så lever historien kvar - men förr eller senare försvinner även det.

Tänk dig att mänskligheten är som havet - krusningarna på ytan är var och en av oss. Somliga skapar större vågor än andra - ändå kommer havet att bli still. 

Det är först när vi inser att vi är mer än de där krusningarna på ytan som vi har hittat hem till vårt verkliga jag - bortom allt vad separation, konflikter, kortlivade nöjen och den tillfälliga glädjen över att ha kunnat tillfredsställa egots begär. Men då får vi gå djupare för att finna vårt sanna jag.

När vi förstår att vi alla kommer från samma källa, då förstår vi också att det vi gör mot andra gör vi mot oss själva. När en våg sköljer över en annan våg så försvinner inte den vågen, den sluter sig bara i havets famn igen. Tänk dig att en våg frågar en annan våg som den möter om vart den kommer ifrån... Vad ska den svara? Vågorna kommer alla från samma hav... på samma sätt kommer alla vi människor från samma källa. Vi är inte separerade från varandra - vi bara upplever det så när vi identifierar oss med krusningarna på ytan och inte förstått att vi är en del av havet.

När jag kastar en sten i vattnet så sprider sig ibland ringar så långt att de träffar andra ringar som också har en nedslagsplats i närheten - ett möte på ytan! Så intressant! Vad resulterade mötet i? Om ringarna var i fas - dvs. när den uppåtgående rörelsen träffade den andras uppåtgående rörelse - så ökar amplituden - dvs. det blev en större, högre våg. Om ringarna däremot var i ofas, så att när den ena ringens rörelse var på väg upp och den andra samtidigt var på väg ner, så blev de mindre - dvs. ringarna stannade av och det blev snart spegelblankt igen.

När de ringar jag skapar på ytan möts av någon annans ringar och vi båda är i fas så blir vår påverkan starkare - och ju fler ringar som är i fas desto större påverkan på ringarnas amplitud (dvs. högre vågor skapas). Detta sker när vi tillsammans går ihop för att skapa något gemensamt, har ett gemensamt syfte. Det är en uppbyggande kraft. Så vill vi åstadkomma förändring i världen ska vi hitta människor som vill dela samma syfte och bygga upp den gemensamma kraften.

Men om vi skulle gå djupare för att finna vårt sanna jag, hur ska vi tänka kring det? Jämför vi våra prestationer och allt vi åstadkommer med stenar som kastas i vattnet och skapar ringar på vattenytan och så jämför vi dem med den kraft som en tsunami har, dvs. det som kommer från djupet av havet, så får vi också en insikt i hur mäktiga vi egentligen är, om vi förstår att vi faktiskt är synonyma med havet. Det som sker på ytan, där vi har vår vardag och det vi räknar som "livet", är egentligen bara en krusning på ytan. Långt under den ytan finns vårt sanna jag - vår medvetenhet om oss själva...

To be continued...

Känn ditt eget värde!

Jag lade ut en blänkare igår om att Rolls Royce och Bentley inte gör reklam för sina produkter - de vet att deras produkter är så värdefulla att de drar till sig köpare och att alla faktiskt inte har råd med dessa bilar!

Samma är det egentligen med oss människor också - vi ska inte behöva marknadsföra oss för att få vänner och människor som gillar oss, utan det räcker med att vara den man är! Det kommer alltid finnas de som inte har råd att vara vänner med oss - och de som har råd med detta och det handlar naturligtvis inte om att man kan köpa oss.

Egentligen är det rätt så enkelt - vi bara är som vi är och om jag citerar Eckhart Tolle så säger han precis det: "What is is" (Det som är är). Allt annat är inte det vi är, precis som jag skrev i bloggavsnittet om "Din och min historia". Försöker vi vara någon annan bara för att vinna andras gillande så är vi ute på hal is.

Men hur gör man då? Kan jag känna mitt eget värde? Självklart är det så att vi kan känna vårt eget värde - men då behöver vi sluta jämföra oss med andra. I jakten på att bli bättre än någon annan (grannen, jobbarkompisen, bästa vännen...) jagar vi bara efter yttre ting - sånt som kan visa vårt värde. T.ex. en miljon på banken eller en splitterny, betald, XC90. Men ens värde finns inte där ute och kan inte mätas i pengar eller statusprylar - ens sanna värde är vad du själv värderar i ditt eget inre.

Vi mäts också i hur mycket vi har presterat, vilka resultat vi har fått, och så jämförs vi ofta med andra i samma bransch eller situation. Men hur ofta mäter du och jag vårt värde i inre värden? Hur mäter vi dessa saker? Ja ett sätt är att mäta hur ofta vi kan ta motgångar utan att dras in i ett s.k. drama (där vi identifierar oss med egots kamp). Ett annat sätt är att tänka hur mycket pengar vi faktiskt kan ta emot! Jamen, säger några, kan vi inte ta emot hur mycket pengar som helst!?

Nej, vi kan inte ta emot hur mycket pengar som helst - får vi för mycket pengar kan vi inte hantera dem! Vi slösar bort dem på mindre än ett år - även om det är tio miljoner vi får. Eller så blir vi så rädda för att bli av med alla pengarna att vi snålar med dem! Hur vi än gör så blir en för stor summa pengar alldeles för svårt att hantera!

Hur mycket pengar kan du ta emot och känna att du verkligen kan hantera dem på ett bra sätt? Om du verkligen tänker efter så inser du att där också ligger din känsla för ditt eget värde.

Men om vi släpper det här med pengar och Rolls Royce/Bentley så är det bra att ta sig en funderare över hur vi värderar oss själva. Det klassiska i andliga kretsar är att det är svårt att ta betalt för sina tjänster - vad är för dyrt och vad är för billigt? Vi börjar jämföra oss med andra - hur mycket tar de andra betalt för samma tjänster som jag kan erbjuda? Om det nu finns någon som håller på med just det jag håller på med förstås...

Det här är ett vanligt och ganska stort problem - vi låter andra behandla oss hur som helst utan att vi säger ifrån ibland! För att komma till rätta med detta så behöver vi sluta jämföra oss med andra - och ställa oss frågan "Är jag värd det här eller har jag låtit andra köra över mig bara för att passa in?".

Vad har du för värde - och hur värdesätter du dig själv? Kommentera gärna så att alla andra som läser kan ta till sig din stora visdom!

Less is more...

Rubriken på det här inlägget har ju blivit ett begrepp - Less is more - men vad betyder det i praktiken?

Häng med, jag har alla svaren ;-)

Begreppet myntades först av den tyske arkitekten Ludwig Mies van der Rohe och handlade då om att framhäva arkitekturen kopplad till minimalism - men är idag associerad till allt från hårvårdsprodukter till musikalbum :-)

Jag tänkte dock ta upp aspekten av att ha lite - vilket ger mycket!

När jag hör uttrycket tänker jag ofta på att ha rätt så lite saker och används ibland för att försöka få en "samlare" att göra sig av med "allt som är bra att ha"! Men är det egentligen så bra då? Ja sett ur några perspektiv så är det faktiskt det!

Tänk dig att du kommer in i en butik (eller ett rum) där det finns så mycket saker att det är svårt att se vad som finns där egentligen. Dina ögon går till det du är intresserad av, men har man inte lagt alla saker "på rätt plats" så missar du dessa p.g.a. att du inte ser skogen för alla träden. Kommer du å andra sidan in i en butik (eller rum) där det är ganska lite saker så kan du snabbt överblicka allt som finns där och hitta det du är ute efter (om de har det vill säga).

Redan här ser man en fördel av Less is more - men det finns fler fördelar med detta.

För 40 år sedan började jag skriva egen musik tillsammans med brorsan. Vi hade en elorgel, en elgitarr och en stråkmaskin. Vi hade ingen bas - och vi hade bara en enda effektbox, en högbrusande efterklangsenhet (simulerar det rumseko som man kan höra i en tunnel t.ex.). Det gjorde ju att vi fick improvisera. Kunde vi skapa musik? Oh ja! Vi skrev jättemycket musik :-)

Idag har jag tusentals instrument - jag har slutat räkna dem så många är de! Vad blir konsekvensen? Svårt att välja! Ju mer jag har desto svårare blir det. Visst finns det fördelar med att ha mycket, särskilt om du ska ha ett mycket speciellt ljud - men till 95% är det en belastning med att ha så mycket valfrihet, så i det fallet är Less is more att föredra (särskilt med tanke på hur lite musik som jag komponerar idag)!

Så när man har lite så krävs det mer kreativitet - vilket är kanon för kreativitetsprocessen som helhet! När man har mycket så tröttnar man till slut på att leta efter det där speciella och det blir att man använder samma hela tiden. Det påverkar möjligheten till förnyelse och glädjen av att finna just det där uttrycket man är ute efter - för det kan lika gärna handla om att måla en tavla som att skriva musik, eller att välja en ny väg till en speciell destination eller välja något nytt fikaställe framför det gamla vanliga.

Men sen är det också upplevelsen - i ett rum fullt av saker så ser man ju inte riktigt något utstickande, men är det däremot lite mer åt det sparsmakade så framträder sakerna på ett helt annat sätt. Det gäller även utomhus - i en trädgård med ett hav av blommor, särskilt om det är ganska likartade sådana, så fångas blicken av den där ensamma blomman som sticker upp mitt i havet (t.ex. en tistel). Samma om man har en stor gräsmatta och mitt på den står ett s.k. vårdträd - t.ex. en ek som planterades där när huset byggdes - då framträder eken klart och tydligt jämfört med om det var fullt med träd och lite gräsmatta. Det här är ju hur man vill ha det, det är det som avgör!

Lyssnar jag på musik, samma sak där - är det fullt av instrument så blir det en "ljudmatta" av det hela (ända tills den där fina ensamma spröda oboen får ta täten i en liten strof). Går jag däremot och lyssnar på en barockkonsert - en bas och en harpa som enda instrument - så framträder instrumenten på ett helt annat sätt.

Allt handlar om vilken effekt man vill få!

Men så har vi det klassiska också, det här med färre sparade saker, och det upptäckte jag idag på dagens vandring i skogen. På min dagliga promenad ser jag massor av vackra saker - blommor av alla de slag, skira björkar på våren, mängder av fjärilar i olika storlekar och färger och underbar fågelsång.

Det är många som alltid har telefonen med sig, för att både vara nåbar och ha möjlighet att föreviga dessa underbara intryck i form av bilder. En hel del plockar också små buketter av blommor för att ställa på köksbordet, för att njuta av deras skönhet några extra dagar. Själv gör jag varken det ena eller det andra - för mig räcker det med att njuta av upplevelsen när jag har den! När jag ser dess skönhet så höjer det min frekvens till en högre och mer kärleksfull vibration och jag kommer hem mer lycklig än när jag gick ut.

Jag tror att det är det man syftar på när man säger att lyckan finns i det enkla! Mer pengar gör mig inte lyckligare, bara tillfälligtvis - sen kommer en ny strävan efter mer och mer... Att stanna upp och betrakta tillfället när två citronfjärilar dansar med varandra i luften blir magi - skulle jag snabbt försöka få fram kameran och fånga detta skådespel skulle jag förmodligen förstöra hela intrycket!

Less is more har onekligen sina fördelar! Jag märker det när jag blir äldre att det är mindre och enklare saker som gör mig lycklig - mångfalden är bra, men att ständigt behöva hamna i en valsituation tar bort mycket av glädjen och inspirationen.

Har jag glömt något? Har du en annan syn på detta? Kommentera gärna!

Jag gör det sen...

Jag sitter här i mitt arbetsrum och ser mig omkring. Det ligger lite högar med papper här och där, en massa sladdar, en tumstock, flera par hörlurar, grejer till datorn, ett kassettband som jag har lyssnat på och så den engelska ordboken. En himla röra, jag borde röja upp här och få ordning - men nej, jag gör det sen... Det är för mycket att ta itu med - och så är det för varmt!

Ibland finns inte energin att ta itu med allt som man borde ta itu med - ibland är det enklare att fortsätta lägga papper efter papper på högen över osorterat. Det blir en slags vana, nån gång i framtiden får man ta itu med det men inte just nu. Men jag kan ju inte låta bli att fundera över varför det blir på det här viset, varför jag inte skapar ordning när jag vet att det är så befriande att ha ordningen!?

Jag har gått en fenomenalt bra kurs på en av mina tidigare arbetsplatser. Den hette SmartTime och var en riktigt effektiviserande kurs för min avdelning av mer eller mindre administrativa arbetsuppgifter! Kan verkligen rekommendera den för teamet eller enskilda personer om man känner sig stressad på jobbet.

Vi fick börja med att rensa skrivbordet. Endast ett papper fick ligga där inom synhåll och det var det papper som man höll på och jobbade med. Höll man på enbart med något i datorn skulle inget papper ligga på skrivbordet. Allt detta för att man ska kunna fokusera på en arbetsuppgift i taget och inte se alla andra arbetsuppgifter liggande i en hög och kanske t.o.m. få mig att börja fokusera på dem istället för det jag skulle göra!

Det var en liten del av kursen och den fick ett fantastiskt resultat över stressminskning! En annan del var att hålla inkorgen för alla mailen så ren som möjligt och att inte stup i kvarten titta om något nytt hade kommit in.

Känns det igen? Här sitter jag nu och ser högarna - stress. Vad ska jag göra nu? Jag går in på facebook och tittar om någon har gjort något bra inlägg och så kollar jag mailen samtidigt - stress. Det blir för jobbigt att titta på allt som behöver göras och därför prokrastinerar jag (ett annat ord för att skjuta upp). Det verkar som om stress föder stress och det vet vi ju skapar ohälsa i längden - så vad ska jag göra?

Stäng ner facebook och gör upp en plan för vad jag ska börja rensa och sortera, kolla mailen bara ett par gånger (max) under dagen - fokusera på det jag behöver göra och påbörja! Hur var det nu vi sa om liknelsen med gps:en - var det inte att man behöver påbörja resan för att till slut komma i mål (oavsett vilken väg man tar och hur sakta det än går)? Ja så var det - men innan man påbörjade resan stod gps:en och bara väntade... väntade på att man skulle ta första steget!

Men kan man inte skita i att ta itu med det då? Klart man kan - så länge det inte skapar en känsla av stress! Går man djupare och analyserar beteendet att bara lägga allt på hög så inser jag att det är ett sätt att bara tillfredsställa hjärnans behov av omedelbar belöning som styr detta - det skrev Anders Hansen om i sin fantastiska bok "Hjärnstark". Hjärnan väljer ut de göromål som ger omedelbar belöning - det är därför vi hellre gör de saker som är roliga än att lägga energi på alla surdegar (saker vi måste göra men egentligen inte vill)!

Sen finns det en sak till att fundera på - eftersom det till slut blir en vana att skjuta upp dessa tråkiga saker, så blir det snart också en vana att skjuta upp ALLA tråkiga saker som vi behöver göra och det kan få verkligen långtgående konsekvenser i ens liv och vardag!

Så hur blev det då? Jo, jag tog tag i den här uppgiften att skapa lite ordning eftersom jag visste att jag skulle må bra av det - allt är inte färdigt men högarna har blivit till en hög (och mycket mindre än den var från början)!

Har du något bra sätt att undvika prokrastinering (vilket som sagt är att skjuta upp saker hela tiden) får du gärna berätta det - antingen direkt här på bloggen (inloggning behövs ej) eller på facebook i tråden över det här inlägget. Jag skulle uppskatta fler idéer om hur man kan göra för att få saker gjorda!

Vill du veta något mer om vad vi fick lära oss på kursen så skriv det - jag berättar gärna :-)

Nuet är perfekt!

I förra veckans blogg skrev jag om lycka - det kändes verkligen rätt att skriva om det i och med att det är ett underbart tillstånd som inte innehar något krav alls!

Den här veckan tänkte jag fortsätta och gå ännu djupare - in i det som kallas för nuet. En definition av nuet är att det är här som allt sker - ingenting sker i det förflutna eller i framtiden, för när det väl sker och vi blir medvetna om det som sker så är det precis... NU!

Till exempel den här texten läste du inte när jag skrev den, utan du läste den precis nu - och när den här texten publiceras så är det långt efter att jag skrev den. Enda sättet för dig att kunna läsa den här texten precis när jag skrev den är om du stod bakom mig och läste på skärmen när jag skrev den!

Eller när jag väntar på tåget som ska ta mig från Köping till någon annan stad så är det först när tåget kommit in på Köpings station och öppnat dörrarna när jag faktiskt kliver på tåget som ska föra mig vidare - inte tidigare eller senare, trots att det har varit på väg ett tag...

Men vad är det som är så speciellt med nuet då så att det är värt ett blogginlägg? I det här sammanhanget som jag skriver om det så är det för att det är ännnu bättre än det jag skrev om förra veckan - lyckan! Hur kan det vara bättre än lycka? Lyckan är som molnen på himlen - den kommer och går. Ibland är det fullständigt tjockt med moln på himlen och med det vill jag symbolisera med att lyckan, tillfälligt, är skymd av alla hinder - precis som solen är skymd av molnen.

När solen går i moln och kanske regnet kommer och jag blir dyngblöt för att jag är allra längst bort på min dagliga promenad, som varar mellan 1½ och 2 timmar. 45 minuter minst är det kvar innan jag kommer hem och kan byta kläder och värma mig! Då är det lätt att tappa lyckokänslan...

Egot vill klaga på att jag valt helt fel tillfälle att gå ut - och därmed öka min mentala smärta så att jag ska lida ordentligt! Hur kunde jag välja ett sånt dåligt tillfälle att gå ut - utan regnkläder och paraply och välja en sån lång promenad just idag? Smärtkroppen vaknar och njuter - den livnär sig enbart på min olycka och ju mer olycklig jag känner mig desto mer näring får den :-)

Det är nu som NUET kommer in - närvaron av medvetenhet. Jag tränar på att utveckla min andlighet och därför har jag stundtals upplevelser av riktig sann närvaro i nuet. Vid dessa tillfällen kan jag släppa egots grepp om mig och uppleva något som går långt bortom den tillfälliga lyckan - jag bara stannar upp och skrattar åt det dråpliga i att jag har valt just den här tiden för min promenad och att jag trodde jag skulle slippa regnet och därför inte behövde varken regnkläder eller paraply.

När jag skrattar åt situationen befriar jag mig från olycka, smärtkroppens tillväxt och egots grepp om mig - jag bara accepterar situationen som den är och fortsätter vandra hemåt. Okej, jag blir blöt och det är inte den skönaste känslan jag har känt i mitt liv - men jag vet att när jag kommer hem kan jag ta en värmande dusch och få på mig torra och varma kläder. Sen kokar jag mig en kopp kaffe, min favorit Irish cream, och sätter mig i soffan och kopplar av - så ser livet ut för mig lite senare (fast fortfarande sker det då i nuet)!

______________________

Förra veckan skrev jag om lyckan som den optimala följeslagaren till ett rikt och glädjefullt liv, där allt jag skapar blir en del av det där underbara livet vi alla längtar efter. Men i jämförelse med att leva i nuet är det en mild fläkt jämfört med den sanna njutningen som kommer av någonting mycket större än att få allt vi önskar oss!

Att vara närvarande i nuet är att hitta sitt sanna jag - ingenting av allt det underbara som finns på denna jord är lika njutningsfullt som att vara den man egentligen är! Vi kan likna detta tillstånd vid den klarblå himlen ovanför molnen, den vi ser en vacker dag när solen skiner på en molnfri himmel - det är mer representativt för närvaro i nuet, för det varaktiga och eviga!

När jag hamnar i det tillståndet av fullständig närvaro i nuet så önskar jag inget mer - det tillståndet är så fullständigt att allt annat känns helt överflödigt. Paradoxalt nog så hjälper det mig att få ett liv i sus och dus - för när jag känner att jag inte behöver ha något, varken den perfekta relationen eller guld och gröna skogar, så finns inget som håller mig fast i att jag måste uppnå något för att vara lycklig! Jag är redan fullständigt nöjd när jag är närvarande i nuet och då är allt skapande av yttre stimuli bara en kul lek som jag roar mig med... :-)

Men hur ofta är man i nuet då? Det är naturligtvis helt individuellt men jag själv får glimtar av det nästan varje dag - tillräckligt mycket för att jag ska kunna känna skillnad på när jag är i nuet och när jag inte är det (med andra ord är det väldigt lite). Men det är som Mäster Eckhart Tolle skulle säga tillräckligt för att jag ska kunna utveckla den här färdigheten redan i detta liv (jag sa inte hur mycket!), vilket innebär att jag har chans att stanna upp och observera en situation och kunna välja hur jag vill möta den (istället för att bara reagera utan att tänka).

NUET - det är det som är det enda verkliga, allt annat är illusioner!

Vad är lycka för mig - och för dig?

Jag läser och jag läser böcker dagarna i ända och ett av de områden jag är speciellt förtjust i just nu är det som handlar om att manifestera - för det finns en otalig mängd böcker som har skrivits om detta lockande område och alla är precis lika övertygande!

Men den jag håller på och läser nu tar upp ett nytt tema som jag inte har läst om i de andra och det är ett väldigt relevant tema som går att prata om även för "vanliga människor" som inte tror på den s.k. "attraktionslagen". Temat är just vad vi associerar med lycka!

Vad då lycka kanske en del tänker? Är inte attraktionslagen just det som ska göra oss lyckligare? Mera pengar, ett jobb som man trivs med, relationer med fantastiska människor och en kropp som tål att visas (och beundras) på Beach 2020! Ja det kanske är så vi tänker oss att vi ska bli lyckliga... men är det egentligen det?

"Den amerikanska drömmen" är att så tidigt som möjligt göra sig ekonomiskt oberoende så att man kan gå i pension och bara njuta av resten av livet - enligt en del amerikanska böcker jag läst. Så kanske det har sett ut för en del svenskar också... Men nu när många av oss har varit tvungna att arbeta hemifrån på grund av coronakrisen så undrar jag hur många av dessa som egentligen skulle ha njutit av att vara hemma permanent (utan att arbeta)? Till och med jag som har en massa olika intressen som jag kan hålla på med och som dessutom inte är rädd för att gå ut tycker att det är tråkigt att vara så här instängd!

Så igår (lördag) tog jag mig en tur med bilen till Nora för att byta miljö och besöka ett café och ta en fika där. Det är en timmes bilfärd enkel väg ungefär. Jag kom fram och hittade till slut Kafé Strandstugan dit jag hade en bild av att jag ville besöka. Jag blev stående där och tittade på en gård som var helt folktom. Stängt tänkte jag - men såg en skylt där som sade att de öppnade för säsongen den 16 maj! Jag tänkte, det måste ju vara idag?! Halv sex var klockan och så fick jag se att de hade öppet till halv sju :-)

Jag beställde nånting som jag tror hette "kafferep" - och fick kaffe med ovispad vispgrädde (som jag frågade om de hade) och tre sorters bakverk. Jag installerade mig i stugan där kaminen hade värmt upp den och bara njöt... :-)

Det skulle jag vilja kalla Lycka! Pengar i all ära, visst är det roligt att ha pengar men det köper inte lycka! Visst, jag betalade för både resan och fikat - men det hade jag gjort även om det hade varit mina sista slantar jag spenderade. För det var inte för att jag hade en massa pengar att sätta sprätt på som jag tog bilen på denna resa utan det var ju lyckan efter att få komma ut och göra något annat!

Tillbaka till vad lycka är, eller inte är...

Vi sätter så mycket tillit till att lycka är allt materialistiskt - pengar, hus, bil, prylar, shopping, rätt jobb osv. Även hälsa och utseende, relationer och vänner är viktigt för oss och det är det som avgör hur lyckliga vi är, eller är det så?

Inom kvantfysiken (och speciellt området Epigenetik) pratar man om att vi kan leva mycket längre än vi gör - flera hundra år kan man bli säger de!!! Ja, det är inte en saga ur bibeln (t.ex. Noah som lär ha blivit 900 år gammal), utan det är vetenskap! Tänk att ha en sådan hälsa att man kan leva i flera hundra år! Men skulle vi vilja?

Så hälsa och pengar är inte allt - inte heller att äga den mest fantastiska bilen eller ha det mest fantastiska jobbet! Lycka är mer värt tycker jag - det förutsätter att man har det man vill ha och att man är långvarigt lycklig med det (oavsett om man har mycket eller litet av vad som helst)!

Så avslutningsvis tänker jag att man gör en reflektion över vad det är man egentligen vill ha. Är det mer pengar eller ett bättre jobb, drömhuset eller den perfekta relationen, en kropp som man kan visa upp på stranden eller att komma dit med en bil som väcker avund i alla andra?

Jag tror inte något av allt det där materiella eller detaljerna är det som är viktigt - och det säger författaren till boken jag nämnde också - utan det är, när vi önskar oss något så ska det vara mer generellt och inbegripa lycka för att det ska bli riktigt värdefullt.

Utan lycka är pengar och hälsa eller något annat av det som jag räknat upp nästan inget värt! Vad gäller för dig?

Om folk bara visste...

Vi lägger ner otroligt mycket tid på att läsa tidningar, titta på tv, kolla nyheterna, lära oss en massa fakta (både i skolan och när vi blir vuxna)!

Hur mycket kan vi egentligen? Allt det vi har lärt oss - är det sant och har vi fått den rätta vinklingen på alla de frågor som intresserar oss (eller borde intressera oss)?

Det här är jätteviktiga frågor som var och en av oss borde ställa till oss själva!

Hur vet vi egentligen vad som är sant och vad som är propaganda - kan vi lita på att de så kallade vetenskapliga slutsatserna faktiskt är pålitliga och det vi behöver känna till?

Jag kommer skriva ner några saker här som säkert inte följer det vi en gång fick lära oss. Det gör jag inte för att säga att de sakerna är rätt och därmed skapa nån slags krigföring mellan olika ståndpunkter. Jag skriver dem för att du som läsare kanske får en aha-upplevelse och börja tänka efter - och blir den stor så kanske du också kommer börja söka efter fakta själv! Jag vill egentligen bara väcka det ifrågasättande sinnet!

______________________________________

• Hur många celler har vi i vår kropp på ett ungefär?

50 biljarder celler - det är 50 000 miljarder celler! Varje cell är som en egen individ, med behov som måste tillfredsställas hela tiden för att den ska kunna utföra sin uppgift! Cellerna samarbetar - för om inte cellerna skulle samarbete skulle obalans uppstå och då blir kroppen sjuk! Jämför det med 10 miljarder människor på den här planeten och hur mycket krigföring som finns mellan mänsklighetens "celler (vi människor)"! Hur kommer det sig att cellerna i kroppen fungerar så bra? Det beror på att de samarbetar!
Fundering: Vad fick vi lära oss om mänskligheten (och även djurlivet) i skolan? Jo att allt handlar om konkurrens - den som är starkast överlever! Om jag säger att det vi fick lära oss är fel, att allt egentligen handlar om samarbete, vad tänker du då?

• Vad är skillnaden mellan det medvetna och det undermedvetna sinnet?

Vid 35 års ålder sysselsätts det undermedvetna sinnet till 95% av all tid vi är vakna - endast 5% av tiden används till det medvetna sinnet. När jag sätter mig bakom ratten i bilen och kör iväg så går det på rutin - det undermedvetna har allt färdigprogrammerat hur jag ska köra bilen och 5% behövs enbart för att hantera sånt som inte går att förprogrammera (t.ex. att en person kliver ut på gatan mitt framför bilen utan att se sig för).
Det undermedvetna är allt det som vi har programmerat in och som vi nu låter hantera det mesta i vårt liv. När jag tänker använder jag mina 5% av det medvetna sinnet - för det mesta av det jag tänker är repetition av sånt jag redan tänkt tidigare och då behövs knappt 5% för nytänkande! I ett tidigare blogginlägg pratade jag om hur jag tänkte utanför boxen på UGL-kursen - det var ett typiskt exempel på nytänkande! Man kan likna det undermedvetna vid en gammal klassisk kassettbandspelare/videospelare - dags för bilkörning=ladda program för detta; dags för föreläsning inför människor=ladda program för att tala, att röra mig på scenen, att veta vad jag ska tala om. 5% medvetenhet krävs för att se lyssnarnas respons på det jag säger - eller att komma på någon vinkling av det jag säger som gör det lättare för lyssnarna att ta till sig mitt budskap!
Fundering: Hur kommer det sig att så mycket av det vi gör är inlärt beteende och hur gör man för att bryta ett visst inlärt beteende?

• The Matrix - science fiction eller dokumentär?

Har du sett första filmen i serien The Matrix (utkom 1999)? Där fick huvudpersonen valet att ta ett blått eller ett rött piller. Valde han det blåa så kunde han fortsätta leva i omedvetenhet om hur allt styrdes - valde han det röda så blev han medveten! Naturligtvis valde han det röda, annars hade det inte blivit en sån populär, men svårbegriplig, dokumentär! Ja, jag skrev dokumentär - för det är faktiskt så det fungerar!

Vi är programmerade från den stund vårt första hjärtslag slår i mammas mage och om vi inte gör något åt det så är det så för resten av livet. Redan i mammas mage börjar vi anpassa oss till det liv som väntar utanför den skyddade zonen. Vi uppfattar, genom den "information" som vi får till oss genom alla kemiska processer som sker i moderns kropp under graviditeten, världen så som modern uppfattar den. När vi sen föds så har vi ju ingen kunskap om vad som är rätt eller fel, utan det enda vi kan förlita oss på är att göra som omgivningen gör - det klassiska att man ser i sina barn det man själv gör utan att vi tänker på det!

Man kan säga att fram till 6-7-årsåldern så är vi som en filmkamera som registrerar allt som sker och vi lagrar de filmerna i vår hårddisk direkt - utan att filtrera eller redigera! De blir programmen som jag pratade om i förra punkten. Det är först när man slutar att bete sig som ett dataprogram som man tar det röda pillret - vilket sker när vi blir djupt förälskade, för då är det precis som om allt det gamla som vi klagar på plötsligt försvinner (för en tid i varje fall)!

Fundering: Hur kommer det sig att våra lagrade program plötsligt blir som raderade när vi blir djupt förälskade, vad är det som är unikt i det tillståndet - och kan vi dra nytta av det på något sätt?

• Stress - bra eller dåligt?

Man brukar prata om bra och dålig stress - den bra stressen gör att vi presterar på topp i viktiga situationer och dålig stress är när vi tappar förmågan att kunna hantera det vi håller på med.

Men jag skulle vilja lyfta fram stress ur perspektivet det som gör att vi blir sjuka, för där saknas det kunskap hos många tycker jag mig se...

När vi bodde på savannen för tusentals år sedan var stress nödvändigt för överlevnaden - då kunde vi inte släntra iväg om ett lejon jagade en, i varje fall inte om vi ville överleva. Idag fungerar stressen på samma sätt - skillnaden är dock att då var stressen kortvarig, vilket den inte är idag! Det här får betydelse för hälsan - för när vi hade undkommit att bli byte för ett rovdjur kunde vi återhämta oss, men det är inte lika enkelt idag när stressen inte handlar om ett vilddjur som försöker hinna ikapp oss.

Det finns två tillstånd i kroppen som är viktiga för vår överlevnad - stressen som tar oss bort från en (ofta yttre) fara samt hanteringen av kroppens alla tillväxtprocesser. När vi inte är stressade ser kroppen till att hantera alla inre tillstånd som hotar kroppen - t.ex. alla miljontals celler som dör varje dag, obalanser i form av bakterier, virus och andra sjukdomar. Men bägge dessa tillstånd kan inte fungera samtidigt - antingen är vi jagade av ett lejon på savannen, och då går allt blod till armar och ben för att försöka fly faran, eller också tar kroppen hand om cellförnyelse, bekämpande av bakterier och virus m.m.

Fundering: Om stressen är mer eller mindre konstant vad händer då med kroppen? Speciellt får vi tänka på detta i dessa otrygga tider som präglar människorna just nu över hela vår jord.

__________________________________

Det här är bara några få saker som jag har tagit upp och som jag tycker är värdefull kunskap - det finns ju så otroligt mycket mer som vi egentligen borde kunna och dra nytta av, men sån kunskap är inte så enkel att få tag i.

Jag har haft turen att hitta olika kanaler som förmedlar den här typen av kunskap, med riktiga vetenskapsmän som förstår vad det handlar om och som förmedlar det på ett så enkelt sätt så att även en enkel själ som jag förstår! Tyvärr är det oftast på engelska men det har inte varit något problem för mig, men för vissa är det svårt att lyssna på engelska/amerikanska talare utan text. Nu kommer det lite serier och kurser som översätts till svenska - men de får man hitta på internet, för på de vanliga tv-kanalerna går de inte.

Innehållet för frågeställningarna ovan har jag hämtat från forskaren Bruce Liptons otroligt bra serie Inner Evolution som går på den alldeles fantastiska kanalen www.GAIA.com - väl värt en månatlig investering på cirka 120 kr, om jag ska jämföra den med Netflix. Gaia är ungefär som Netflix - med fokus på upplysning istället för underhållning!

Det här blev ett jättelångt inlägg - men jag hoppas att det har väckt lite tankar och kanske till och med ett intresse för att söka efter mer! Hör i så fall av dig så berättar jag var man kan hitta fantastiska program om hur man förändrar sitt liv, skapar bättre hälsa och kunskap om hur vår värld egentligen kan fungera optimalt. En bra start är att börja fundera - och vill man veta mer så är www.Gaia.com en fantastisk början för att hitta informationen!

Din och min historia - men vem är man under ytan?

Du är inte din historia! Jag är inte min historia! Men vem är vi under ytan?

Jag tittade just på ett klipp av Eckhart Tolle där han pratade om just detta och då insåg jag att vi är så vana vid att berätta vilka vi är utifrån vad vi gör eller har gjort - så jag skulle kunna säga att jag är bloggare, musiker, arbetsmiljörådgivare, tekniker, sångare, skivproducent, trädgårdsarbetare, kvantfysiker, "dataexpert", bokmal, ljudtekniker, frisinnad tänkare, funderare... och listan kan göras hur lång som helst!

Men inget av det där är jag - det är bara sånt som jag gör eller har gjort i mitt liv. Det tillhör min historia, den som jag kan berätta om för människor som träffar mig för första gången och som aldrig har hört talas om mig tidigare! Men ändå använder vi oss av detta när vi ska beskriva oss själva - precis som om det är allt det vi har gjort som definierar oss...

Finns det ett problem här? Ja det finns det - om vi identifierar oss med det vi har gjort är det stor risk att vi fastnar i beteenden som upprätthåller denna fasad som andra människor värderar oss efter. Det blir jobbigt i längden - för tänk den dagen vi inte längre presterar vad vi en gång har gjort, då blir vi ett minne av de där gamla prestationerna blott. "Rickard, du vet han som tänkte utanför boxen". "Jaha, han ja. Ja det minns jag - han var speciell" och så skrattar de som var med på UGL-utbildningen. Det är bilden de kanske minns att de hade av mig...

Vill jag för alltid bli ihågkommen som "han som tänkte utanför boxen"? Ja för en som tänker utanför boxen är det ju ganska coolt - de flesta tänker ju inte utanför boxen och då blir jag ju ganska unik! Att vara unik är detsamma som coolt - jag tror till och med Donald Trump tänker så :-)

Men om det är något annat man blir ihågkommen för - t.ex. "Rickard, du vet han som aldrig vågade prata inför klassen på roliga timmen". JAA, han minns jag - vilken intelligensbefriad kille han var! Han kan inte ha blivit något i livet!". Eller ännu värre - "Rickard, vilken Rickard?". "Jag minns ingen Rickard i vår klass - vem var det? Var inte det i grannklassen det fanns någon som hette Richard...?".

Inget av detta definierar oss - jag är inte den där Rickard som andra tänker om mig. Jag är unik och jag förändras ju hela tiden! Så är det med oss alla - vi kan vara ganska förutsägbara visserligen men det vi gör är inte detsamma som det vi är.

Men vem är man då? Ja det är inte lätt att säga, eftersom allt vi säger om en människa definierar oss eller den människan. Så om jag säger "Jag är Rickard" så har jag direkt satt en stämpel på mig som jag måste tvätta bort för att bli helt sann - om jag däremot säger "Jag är..." så finns ingen definition.

Den jag är är jag i varje stund i nuet - inte någon som jag har varit eller kommer att bli. När jag skriver det här är jag en massa saker - jag är bloggare, tänkare, funderare, inspiratör, en som reflekterar, osv. När jag slutar skriva i bloggen är jag någon annan - då kanske jag är musiker, författare, sångare, skapare, inspirerad talare, osv.

Men vad betyder det här då? Ja det betyder att vi när som helst kan skapa ett nytt jag - det gamla jaget dör i samma ögonblick som det nya skapas! Om jag har begränsat mig till att vara offer för mina omständigheter i livet så dör det jaget i samma ögonblick jag förstår att jag kan välja att vara ett annat jag - jag kan vara "den framgångsrika" istället för offret, att jag utnyttjar mina talanger för att ta mig ur offerkoftan jag en gång satte på mig!

Ja det är sant - vi kan skapa ett nytt och bättre jag när vi tar bort alla tankar som begränsar oss! Vi kan skapa mirakel när vi öppnar oss för att vi är skapare av vår verklighet - när jag bestämde mig för att jag också kunde skapa musik, precis som mina idoler gjorde när jag var ung och lyssnade på dem, (det var så det gick till när jag började göra egen musik tillsammans med brorsan) så började en era som har pågått i 40 år nu och definitivt har påverkat den jag är idag! Dessutom kommer jag fortsätta på den banan och vem vet vad det kommer att leda till...?!

Vi är inte vår historia - vi kan när som helst skriva om historian om oss från det ögonblick vi väljer att göra det. Det förflutna har hänt och vi kommer att minnas en del av detta - men i det ögonblick vi bestämmer oss för att göra något annat så är den gamla historian om oss ett minne blott!