Som en krusning på ytan... del 2

Ja, jag var där.

Hur underbart var det,

underbart var inte det?

Jag var nära, jag var nära, jag var nära.

Jag var där, en stund på jorden, en stund på jorden...

(Laleh Pourkarim)

_______________________________

När vi lämnar kroppen, vår "kaross" och färdmedel genom livet, för gott uppstår en tomhet för de som är kvar och betraktar den en gång levande varelsen vi lärt känna och förhoppningsvis älskat. Man känner att det bara är ett skal som är kvar - och om vi bevittnade kroppen de närmaste veckorna efter att själen lämnat skalet så såg vi att utan själen finns inget som håller ihop kroppen. Det vi älskade och uppskattade med människan finns inte i kroppen - det är den del vi kallar för själen eller anden som vi egentligen fäster oss vid.

Kroppen är tillfällig, precis som krusningarna på ytan jag pratade om i förra bloggavsnittet. Själen är evig och den som har djupa förankringar med ett bottenlöst hav (till och med havet är begränsat i form av botten, yta och vidsträckthet). Själen går på djupet, kroppen leker på ytan och försöker absorbera så mycket av det här fysiska livet som möjligt under den begränsade tid den har här på jorden. Men vad är syftet?

Universum tycker om att manifestera och uppleva det manifesterade - likadant är det med människan. Det är därför tror jag som vi har våra fysiska sinnen, så att vi ska kunna njuta av allt det vi manifesterar - eller i varje fall kunna känna hur det känns att komma i kontakt med det. För själen är det kanske ett uppvaknande som eftersträvas - att vakna upp i medvetenhet om att det vi skapar är blott krusningar på ytan och att det vi egentligen är ligger bortom det fysiska, i det som vi brukar kalla för medvetenhet om oss själva.

Medveten om sig själv - hur funkar det? Tänk dig att du sitter på en bänk och betraktar alla som går förbi - du är medveten om dem och kanske du tänker vissa saker om dem som passerar förbi. Plötsligt blir du medveten om dig själv, att du sitter där på bänken och tittar på människor som passerar förbi och att du faktiskt tänker vissa tankar om dem. Du vet ju inte om det du tänker om dem är sant och där blir du medveten om att du på ett sätt bedömer och dömer människor utan att ha kunskap om dem.

Eller som jag tyckte var så häftigt när jag läste om Eckhart Tolle, när han kom till en märklig insikt... "Jag står inte ut med att leva med mig själv" - vem var det som inte stod ut med att leva med honom själv? Fanns det två jag? Ja, det ena jaget var kanske den fysiska kroppen och allt det vi brukar identifiera oss med (namn, ålder, yrke, kön, status etc.) - det andra jaget var jaget som identifierade dessa tankar, betraktade dem utifrån så att säga... Här fick han kontakt med sitt sanna jag, det jag som lever för evigt och som inte identifierar sig med en tillfällig kropp eller olika prestationer under vårt liv.

Min övertygelse är att det är detta jag som vi kom hit för att komma i kontakt med och visa för världen omkring oss. När vi utgår ifrån det jaget så blir alla våra göranden kreativa - inte som i det andra jaget, där vi mäter oss i våra prestationer. Utgår jag ifrån mitt eviga jag, det som hela tiden bara är (being på engelska), så är jag alltid autentisk och har inte som mål att försöka uppnå någon bedrift av något slag. Jag är alltid nöjd oavsett hur saker och ting utvecklar sig - därför att jag alltid är sann.

Så länge vi strävar efter att åstadkomma saker för att känna oss nöjda är vi "doers=såna som gör" och fastnar i att vi måste göra saker för att vara värda något. När vi har kontakt med djupet inom oss själva, vårt sanna jag, så är vi "beings=såna som är" och allt vi gör då gör vi för att vi får inspiration till det - vi behöver inte göra något för att bevisa att vi är värda något, utan vi gör saker bara för att vi tycker det är roligt.

Man kan likna detta vid att jag som musiker skriver en låt. Gör jag det för att få en hit, som ska kunna göra mig känd och inbringa en massa pengar och berömmelse, är jag en klassisk "doer". Om jag däremot gör det för att jag får inspiration och känner att jag redan har allt jag behöver i livet, att jag inte jagar berömmelse och pengar, så är jag "being", jag är en del av en skapelseprocess.

Summan av kardemumman - när vi förstår att vi är så mycket mer än det här skalet, krusningarna på ytan, så kan vi hitta oss själva på djupet och nå mycket större tillfredsställelse än om vi hela tiden ska göra oss förtjänta av framgångarna genom prestationer. Vi lär oss också förstå att våra nära och kära faktiskt är något annat än de kroppar som vi tittar och känner på - och framför allt, att vi alla är en del av varandra. Så det vi gör mot andra gör vi mot oss själva! Det spelar ingen roll hur vi ser ut, vart vi kommer ifrån för land eller region eller stad, eller vilken kroppskonstitution vi råkar ha i detta liv.

"Vart kommer du ifrån", frågade den ena vågen den andra?

"Jag kommer från samma ställe som du", svarade den andra.

"Vi kommer från samma hav"...