Ibland drar jag ett kort för att få vägledning i någon fråga, eller när jag känner att jag behöver ha någon riktning utpekad för att gå vidare i livet där jag står just nu. Korten har ingen egen magi - magin ligger i att jag överför min egen energi till korten - min intention är att få vägledningen genom korten istället för att lyssna på mitt inre! Det går bra med vilken lek som helst som man trivs med och i mitt fall är det den svenska versionen av OSHO-leken som jag tycker är helt suverän, speciellt för att den tilltalar mig ur kvantfysisk synpunkt.
I lördags var det dags att dra ett kort igen och jag fick upp kortet "Is-olering" - ett kallt kort som symboliserade is och så tårar som var färgade i regnbågens färger. Jag tänkte direkt på läget vi är i just nu - Corona, isolering, känslor vi bär inom oss och som vi inte kan uttrycka, pridefestivaler som görs on-line istället för livs levande. Men mest tänkte jag på separationen som egot i mig skapat - och att fokuset alldeles för ofta hamnat på antingen det förflutna eller framtiden och alldeles för lite i det eviga nuet.
När egot får styra så blir det mycket fokus på tiden - tiden blir måttstocken för allt som ska göras och de förändringar jag vill se i mitt inre såväl som i den yttre verkligheten. Tiden definieras som den tid som varit och den tid som komma skall och det gör att jag förlorar kontakten med nuet - och paradoxalt nog så är det i nuet som all förändringskraft finns, men försvinner på grund av att jag tittar åt ett annat håll (framåt eller bakåt i tiden). Känner du igen uttrycket "När en dörr till lyckan stängs öppnas en annan dörr - men oftast tittar man bara på den stängda dörren och ser inte den andra" så förstår du känslan av vad jag försöker beskriva.
En annan sak som händer när egot får styra för mycket är att allt blir polariserat. Uttryck som "bra eller dåligt", "starkt eller svagt", "glädje eller sorg", "vinna eller försvinna" hamnar i fokus - ingenting om enhet är längre verkligt utan allt handlar om att vara sig själv närmast. Detta blir ännu mer tydligt idag när världsläget med pandemin gör att vi isolerar oss - och sen i ren frustration över att behöva vara isolerad väger över till den rakt motsatta sidan, där vi måste få komma ut och träffa människor och utsätter både oss själva och vår omgivning för risken att bli smittade.
När jag kände att egot hade fått ta över för mycket i mitt eget liv så blev jag alldeles paff - jag som verkligen studerat närvaro i nuet med hjälp av mästaren själv, Eckhart Tolle, och som enkelt kunde definiera egot hos människor (inklusive hos mig själv), jag hade fastnat i egots grepp och blivit is-olerad. Isoleringen var naturligtvis en följd av att folk i allmänhet drog sig undan från andra och att det som är nödvändigt när man lever i en värld där nästan inget händer eller förändras, att träffa andra (gärna likasinnade), gör att man till slut lever med sig själv. Det var precis det som hände och som fick mig att förstå att jag stärkt mitt ego och tappat bort den andliga aspekten av livet.
Vad händer då? Jo, att egot försöker göra det som det är bra på - att skuldsätta och visa att världen minsann inte är så underbar och friktionsfri som jag brukar tycka. Men jag var inte helt i egots grepp utan jag kunde fortfarande vara öppen för intryck och inspiration från min andliga sida - och det lät inte vänta på sig att två böcker kom till min räddning som handlade om just detta. Det ska sägas att jag det senaste halvåret har läst jättemycket och gått på känslan när jag valt vilken bok jag ska läsa - så det var inte särskilt svårt att välja dessa böcker.
När man läser andlig litteratur som jag gör så är det lätt att tro att man utvecklar sin andlighet och därigenom distansierar sig längre och längre bort från egot och själviskheten - dessa egenskaper hör ju liksom inte till det andliga! Men tyvärr är det inte alls ovanligt att man blir mer och mer upptagen i sig själv och missar att ha koll på sin egen personliga utveckling - och utan att man egentligen märkt det så har dessa undanträngda delar av personligheten börjat dyka upp igen. Det är farligt att tränga undan - det är bättre att uppmärksamma och acceptera sidorna inom en själv.
Så jag fick börja titta på vilka delar av mig själv som inte fungerade på ett andligt plan och konstaterade att det första jag behövde göra var att bli mer medveten om mitt inre och skapa lite distans till det yttre. Det yttre är en avspegling av det inre, men fäster jag för stor vikt vid det som finns "där ute" så kallar jag direkt på egot och börjar distansiera mig från min kärna. Så mer meditation, mer uppmärksamhet på vad jag i varje ögonblick tänker och känner och mer träning på att skapa koherens mellan hjärta och hjärna var första medicinen för min inre obalans - och där är jag idag...
Kortet "Is-olering" signalerar tydligt vad allt handlar om - isolering från andra är distans och framför allt distans från ett sunt jag. När man börjar fästa mer uppmärksamhet på det yttre så börjar egot ta över och man ser inte längre lika tydligt vad som sker i det inre. Man börjar försvara sig gentemot andra och andras idéer om de inte följer samma linje som ens egna - och då uppstår polariteter som gör att avståndet blir ännu större.
Så i dagens pandemi när vi alla mer eller mindre måste hålla avstånden är det ännu viktigare att ha kontakt med andra för att behålla närheten och det stöd vi alla behöver till och från i livet. Andra människor hjälper oss att få distans till de uppfattningar vi går och bär på, genom att vi samtalar om dessa och speglar varandra så att vi kan se oss själva i den andre. Det var det jag lärde mig när jag drog mitt kort i lördags... och då kunde jag flytta fokus från att leva mest i tiden, till att leva mer här och nu...
