tisdag 4 augusti 2020

Is-olering - egots perfekta läge att ta över!

Ibland drar jag ett kort för att få vägledning i någon fråga, eller när jag känner att jag behöver ha någon riktning utpekad för att gå vidare i livet där jag står just nu. Korten har ingen egen magi - magin ligger i att jag överför min egen energi till korten - min intention är att få vägledningen genom korten istället för att lyssna på mitt inre! Det går bra med vilken lek som helst som man trivs med och i mitt fall är det den svenska versionen av OSHO-leken som jag tycker är helt suverän, speciellt för att den tilltalar mig ur kvantfysisk synpunkt.

I lördags var det dags att dra ett kort igen och jag fick upp kortet "Is-olering" - ett kallt kort som symboliserade is och så tårar som var färgade i regnbågens färger. Jag tänkte direkt på läget vi är i just nu - Corona, isolering, känslor vi bär inom oss och som vi inte kan uttrycka, pridefestivaler som görs on-line istället för livs levande. Men mest tänkte jag på separationen som egot i mig skapat - och att fokuset alldeles för ofta hamnat på antingen det förflutna eller framtiden och alldeles för lite i det eviga nuet.

När egot får styra så blir det mycket fokus på tiden - tiden blir måttstocken för allt som ska göras och de förändringar jag vill se i mitt inre såväl som i den yttre verkligheten. Tiden definieras som den tid som varit och den tid som komma skall och det gör att jag förlorar kontakten med nuet - och paradoxalt nog så är det i nuet som all förändringskraft finns, men försvinner på grund av att jag tittar åt ett annat håll (framåt eller bakåt i tiden). Känner du igen uttrycket "När en dörr till lyckan stängs öppnas en annan dörr - men oftast tittar man bara på den stängda dörren och ser inte den andra" så förstår du känslan av vad jag försöker beskriva.

En annan sak som händer när egot får styra för mycket är att allt blir polariserat. Uttryck som "bra eller dåligt", "starkt eller svagt", "glädje eller sorg", "vinna eller försvinna" hamnar i fokus - ingenting om enhet är längre verkligt utan allt handlar om att vara sig själv närmast. Detta blir ännu mer tydligt idag när världsläget med pandemin gör att vi isolerar oss - och sen i ren frustration över att behöva vara isolerad väger över till den rakt motsatta sidan, där vi måste få komma ut och träffa människor och utsätter både oss själva och vår omgivning för risken att bli smittade.

När jag kände att egot hade fått ta över för mycket i mitt eget liv så blev jag alldeles paff - jag som verkligen studerat närvaro i nuet med hjälp av mästaren själv, Eckhart Tolle, och som enkelt kunde definiera egot hos människor (inklusive hos mig själv), jag hade fastnat i egots grepp och blivit is-olerad. Isoleringen var naturligtvis en följd av att folk i allmänhet drog sig undan från andra och att det som är nödvändigt när man lever i en värld där nästan inget händer eller förändras, att träffa andra (gärna likasinnade), gör att man till slut lever med sig själv. Det var precis det som hände och som fick mig att förstå att jag stärkt mitt ego och tappat bort den andliga aspekten av livet.

Vad händer då? Jo, att egot försöker göra det som det är bra på - att skuldsätta och visa att världen minsann inte är så underbar och friktionsfri som jag brukar tycka. Men jag var inte helt i egots grepp utan jag kunde fortfarande vara öppen för intryck och inspiration från min andliga sida - och det lät inte vänta på sig att två böcker kom till min räddning som handlade om just detta. Det ska sägas att jag det senaste halvåret har läst jättemycket och gått på känslan när jag valt vilken bok jag ska läsa - så det var inte särskilt svårt att välja dessa böcker.

När man läser andlig litteratur som jag gör så är det lätt att tro att man utvecklar sin andlighet och därigenom distansierar sig längre och längre bort från egot och själviskheten - dessa egenskaper hör ju liksom inte till det andliga! Men tyvärr är det inte alls ovanligt att man blir mer och mer upptagen i sig själv och missar att ha koll på sin egen personliga utveckling - och utan att man egentligen märkt det så har dessa undanträngda delar av personligheten börjat dyka upp igen. Det är farligt att tränga undan - det är bättre att uppmärksamma och acceptera sidorna inom en själv.

Så jag fick börja titta på vilka delar av mig själv som inte fungerade på ett andligt plan och konstaterade att det första jag behövde göra var att bli mer medveten om mitt inre och skapa lite distans till det yttre. Det yttre är en avspegling av det inre, men fäster jag för stor vikt vid det som finns "där ute" så kallar jag direkt på egot och börjar distansiera mig från min kärna. Så mer meditation, mer uppmärksamhet på vad jag i varje ögonblick tänker och känner och mer träning på att skapa koherens mellan hjärta och hjärna var första medicinen för min inre obalans - och där är jag idag...

Kortet "Is-olering" signalerar tydligt vad allt handlar om - isolering från andra är distans och framför allt distans från ett sunt jag. När man börjar fästa mer uppmärksamhet på det yttre så börjar egot ta över och man ser inte längre lika tydligt vad som sker i det inre. Man börjar försvara sig gentemot andra och andras idéer om de inte följer samma linje som ens egna - och då uppstår polariteter som gör att avståndet blir ännu större.

Så i dagens pandemi när vi alla mer eller mindre måste hålla avstånden är det ännu viktigare att ha kontakt med andra för att behålla närheten och det stöd vi alla behöver till och från i livet. Andra människor hjälper oss att få distans till de uppfattningar vi går och bär på, genom att vi samtalar om dessa och speglar varandra så att vi kan se oss själva i den andre. Det var det jag lärde mig när jag drog mitt kort i lördags... och då kunde jag flytta fokus från att leva mest i tiden, till att leva mer här och nu...

tisdag 28 juli 2020

I tystnaden föds Gud

Har du tänkt på vad mycket som pågår uppe i hjärnkontoret hela tiden? Jag märker att det nästan aldrig vilar - det pågår alltid någon aktivitet där och när jag är vaken så lägger jag förstås märke till det genom den aldrig sinande strömmen av tankar! Försöker jag stoppa tankeverksamheten så kan jag få hejd på tankarna, för ett par sekunder, och sedan kommer ofrånkomligen en tanke som säger "ja, det funkar ju" - och så inser jag att, nej det gjorde det ju inte för tanken kom där igen :-)

Hur ska man kunna lyckas med något intelligent när tankarna aldrig tar paus? Och vad menar jag med intelligent? Ja, jag menar inte den typen av intelligens som IQ-tester visar - det är en alldeles för begränsad intelligens i jämförelse med den intelligens som vi faktiskt besitter om vi lyckas väcka Gud i oss! Oj, blev det religiöst nu? Nej, det är inte min avsikt - religion är jättebra på vissa sätt men all form av religion är en begränsning av människan och hennes förmåga att erbjuda den intelligens hon faktiskt besitter. Religion är som jag ser det ett system, eller ramverk, som håller ihop livet så att det ska vara hanterbart för människor - ramarna blir då begräsningarna.

Den typ av intelligens jag menar är när vi öppnar upp oss för det som är ogripbart och utan begränsning - en del skulle kalla det för själen, andra skulle kalla det för Gud eller Jesus i människan. Vad vi än kallar det så är det den del av oss som lever vidare när kroppen dör. Den delen är både väldigt mycket större än den delen som finns i oss nu när vi lever - och den har så mycket mer kunskap att dela med sig till oss än vad vi över huvud taget kan greppa! Men det krävs ju att vi får tyst på det mentala tjattret som ständigt pågår i hjärnan när vi är vakna!

När vi tystar vårt mentala tankesorl men fortfarande är medvetna om oss själva så uppstår ett tomrum, där den verkliga intelligensen kan komma in och dela med sig. Det är ungefär som en kopp te - så länge vi tänker fyller vi på koppen med mer te hela tiden och det rinner över och nytt fylls på, men när vi slutar tänka så är det som om koppen blir tom och inget nytt te fylls på. Det är ju först då som något annat kan fyllas på i koppen och det är detta som är det spännande. Vad är det för kunskap, vad är det för visdom, vad är det för information som har möjligheten att upplysa oss och ge oss nya insikter om oss själva och det liv vi lever? En del kan använda detta tillstånd för att "kanalisera" information från andevärldens guider eller hjälpare. Andra använder tillståndet till att bli närvarande i nuet utan att döma.

Det är i tystnaden, den vakna och alerta medvetenheten om oss själva och omgivningen, som gör att vi kan växa i insikt om vad som är viktigt i livet. Det är även i tystnaden som vi får den bästa kontakten med vår intuition och där vi även kan se vad som är viktigt just i stunden. Vänd blicken inåt istället för utåt om du söker upplysning eller förståelse över vem du är och hur du kan skapa ditt eget perfekta liv! Allt det där som finns "där ute" är bara speglingar av ditt inre - så bara tänk tanken på om du lyckas väcka den slumrande guden inne i dig, vad det kan göra för allt som du ser "där ute"!

Det här är ju inget nytt, det vet vi ju - men hur kommer det sig att inte alla vet det... ja varför? Jag tror det beror på att vi antingen har gjort Gud till något externt - en snubbe som sitter på ett moln och tittar ner på oss - eller att vi inte har ställt frågan "Vem är jag?" till oss själva.

Så nu frågar jag - vad får du för svar när du ställer frågan till dig själv "Vem är jag?"...

Skriv gärna vad du får för svar i kommentarsrutan (här eller på Facebook) - det hjälper mig att veta vad jag ska skriva om i nästa veckas bloggavsnitt!

tisdag 21 juli 2020

Från polarisering till medvetenhet

Mitt framför ögonen på oss pågår en förändring som få verkar ha koll på - jag tänker på polariseringen mellan olika grupperingar och vad det innebär för vår medvetandehöjning, eller ska vi säga brist på det... Inom kvantfysikområdet såväl som inom det andliga området så har man under ett antal år pratat om höjningen av medvetenheten hos gemene man. Men den håller på att avstanna nu i takt med de extrema förhållanden som pågår världen över.

Covid-19 har verkligen skapat en splittring i och med att vi inte vet vem som drabbas härnäst. Lokalt såväl som globalt kommer direktiv från myndigheterna om hur vi ska hantera de rådande omständigheterna och vi jämför vårt eget lands hantering med hur andra länder hanterar samma sak och vi får därmed en grogrund för åsiktsdelning - vilket land gör rätt och vilket land gör fel?

Allt handlar om rätt och fel och propaganda från media världen över - till och med uttrycket "fake news" börjar folk fundera över vad det egentligen betyder och några, visserligen än så länge en mindre grupp människor, har börjat ta ställning för allt det som president Trump gör och åstadkommer och tycker att det verkligen är bra saker. Världen är verkligen helt annorlunda nu jämfört med för bara ett par år sedan.

Som vanligt när det händer större saker i vår värld finns det olika grupperingar som står i opposition till varandra åsiktsmässigt och här har vi de som menar att det finns en agenda som "vanliga människor" inte känner till - och så har vi deras motsatta som menar att det här inte är någon lek för att spekulera i agendor utan verkligen något att hantera allvarligt.

Lyssnar man på media så får man en tydlig bild av att det här är en pandemi av helt nya mått - samtidigt är det många som skriver om att det här viruset inte har skördat fler dödsoffer än en vanlig vinterinfluensa, i varje fall här i Sverige. Allt det här är förstås statistik och med statistik kan man som bekant bekräfta vad som helst.

Black lives matter är också ett hett ämne som fått mycket fler människor att reagera än vad det brukat göra, i varje fall om man ser till världen i sin helhet. Men det är ju någonting helt annat än pandemin. Eller är det egentligen det...? 

Tittar man på det här ur ett visst perspektiv så ser man ett mönster av att människor är för och emot saker och ting. Ansluter man sig till en grupp så blir det lätt att man tycker sig vara "den rätta gruppen" och då är vi återigen i konflikt. Vem avgör vad som är rätt? Vem avgör vad som är sant? Vem avgör vad som är "fake news"? Det skapas en polarisering genom detta och det leder bara till mer konflikter och inte till medvetandehöjning.

Så mycket av det som vi ser idag av kris och beredskap leder till att vi blir mer isolerade - inte bara för att myndigheter i olika länder tvingar folk att stanna inne, utan lika mycket av rädsla för att själv bli drabbad och vara nästa offer i statistiken. Vad leder det till då? Det leder bland annat till stress och förvirring - för man vet inte vem man ska lyssna på för att få något bra svar som man kan dra slutsatser av.

Stress vet vi inom kvantfysiken, och särskilt då epigenetiken, är inte bra för immunförsvarets viktiga arbete. Stress leder till det klassiska flyktbeteendet som gör att det mesta av energin i kroppen går åt till att förbereda sig för flykt. Då har man inte nytta av det långsiktiga immunförsvaret, för dess uppgift är ju att ta hand om alla förändringar som sker hela tiden i kroppen men som inte är livsviktigt i det korta perspektivet. En längre tid av stress leder till ohälsa.

Men vad är det som är viktigt i livet då? Är det inte att överleva till varje pris? Ja, blir man jagad av en tiger eller en skock lejon så känns det nog så - men är vi inte hotade till livet just nu så är det att gå från omedvetenhet till medvetenhet som är en av de största målen i livet. Det är ett andligt perspektiv jag tar här - vilket inte betyder ett religiöst perspektiv, utan det betyder bara att jag förknippar vår existens med en andlig dimension av livet.

De senaste decennierna har kvantfysikens landvinningar gjort att denna vetenskap sakta närmar sig det andliga perspektivet - jag vet, det är mycket svårt att hantera för den gamla sortens vetenskapsman att det kan ligga något i det som de andliga traditionerna har berättat om i tusentals år! Men det är så det mer och mer börjar se ut och det är därför en bredare syn på andlighet är nödvändig än den gamla klassiska att en religion är mer rätt än alla andra (oavsett vilken man väljer).

Det man har kommit underfund med är att människans nästa steg i utvecklingen är att gå från individfokus till att ha fokus på hela mänskligheten som en enda organism. Det är så utvecklingen har skett ända sedan bakterierna kom på att man blir starkare om man går ihop i grupper och bildar nästa steg i utvecklingen. Så när vi nu människor står inför nästa steg i vår egen evolution så är det som grupp som samarbetar, istället för konkurrerar med varandra, som blir det naturliga förloppet. Då kan vi inte vara så splittrade som vi är nu i den kaotiska världen vi lever i.

Vi har haft så lång tid av fientlighet gentemot oliktänkande att vi borde ha lärt oss att det är fel väg att gå. Mänskligheten av idag behöver förstå att vi hör ihop och tillsammans skapar den värld vi vill leva i. I det ingår att värdera alla som jämlikar oavsett hudfärg, religion, landstillhörighet, sexuell läggning och annat som skapar polarisering. Vi behöver sluta tänka i former av "vi och dom" och börja se att vi alla kommer från samma källa, vilket jag har skrivit om i tidigare blogginlägg.

Vi behöver gå från "rätt och fel-tänkande" och börja se vad som knyter ihop oss bättre. Vi behöver kunna se att människor är andliga varelser, kalla det själar eller vad du vill, och att det som skiljer människor åt är graden av medvetenhet. Ju mer medvetna vi blir desto lättare är det att välja väg i livet - är vi helt omedvetna går vi på de "program" som vi har fått nedladdade i vårt undermedvetna under livet vi har levt. När vi börjar lägga märke till dessa program så kan vi också börja byta ut dem mot sådana som bättre stödjer oss i vår utveckling.

Människor som är medvetna har lättare för att acceptera andra människor så som de är, utan att försöka ändra på dem. Däremot kan man som medveten människa stötta en annan människa i dennes utveckling. Här tänker jag på Victor Hugos underbara bok "Samhällets olycksbarn" (Les Misérables) där Jean Valjean stjäl kyrksilvret från prästen som tog hand om honom när han var på flykt - och när han blir förd tillbaka av polisen till kyrkan så säger prästen att Jean glömde några saker, ger honom dem och säger att det var med prästens välsignelse som han fick dessa saker... Vilken medvetenhet!

Det finns ett indianordspråk som jag gillar och som innebär att gå en mil i en annans mockasiner innan man dömer den människan, just för att man inte kan veta hur en annan människa egentligen har det förrän vi varit med om detsamma. Därför ska vi vara försiktiga med att döma och istället lägga energi på att förstå varför den andra människan gör som hon gör. Detsamma gäller oss själva - vi ska inte döma oss själva utan hellre lägga energin på att förstå varför vi själva gör som vi gör.

En sak är i varje fall säker, för mig åtminstone, och det är att vi behöver närma oss varandra igen och sluta peka ut de som gör rätt och de som gör fel, de som tänker fel och de som tänker rätt - det beteendet leder bara till större klyftor. Vi behöver inkludera, vi behöver hjälpa och stötta varandra, vi behöver bli trygga i oss själva, behöver skapa gemenskap och ömsesidig lycka och glädje och allt annat som gör att vi kommer närmare varandra igen...

Vi behöver varandra för att bli starka nog att ta itu med den nödvändiga förändring av vårt levnadssätt som vi står inför - det sätt vi har levt på funkar inte längre och jordens resurser räcker inte till för att ge oss allt det som vi önskar av materiella ting. Vi behöver bli mindre materialistiska och mer måna om allt levande på jorden.

Vi behöver också lyfta blicken från våra mobiltelefoner och börja se varandra igen - och när vi gör det så ser vi lättare att vi håller på att förstöra den jord som vi är beroende av för att överleva. Vi måste få ett slut på egoismen och börja hjälpa de människor, djur och växter som inte överlever utan vårt stöd och då kan vi heller inte kosta på oss att värdera varandra som bättre och sämre människor - alla har vi samma värde och varje människa har sin speciella uppgift att utföra i livet, oavsett vilka svårigheter vi bär på var och en av oss.

Behöver vi verkligen snabbare tåg och bilar? Behöver vi verkligen ett snabbare internet och wifi? Behöver vi verkligen det som gör att allt går fortare? Har vi inte sprungit tillräckligt snabbt länge nu? Kan det inte vara dags att sakta ner farten, börja reflektera och hinna tänka efter innan vi fattar snabba och kanske oöverlagda beslut? Denna hets överallt tar kål på oss, för den kommer ur stressen att man inte ska hinna med... Hinna med vad då? Att leva? Att sätta ett avtryck på kartan innan vi dör? Hur var det nu med krusningarna på ytan?

Jag ställer mig frågan - vart är vi på väg? Och varför är vi på väg dit...? Och varför är det så bråttom? Ja det kanske beror på att jorden, och vi med den, står inför ett vägskäl som antingen leder till den 6:e massutrotningen - eller att vi hinner stanna upp och komma på en annan väg, som leder till lugn och harmoni för jorden och allt levande på den.

Som de nya grupperna som börjar poppa upp lite överallt nu - WakeUpFriends - är det dags att vi vaknar upp nu ur den drömlika tillvaron vi skapat för oss...? Vad har vi skapat för värld att leva i, framför allt för nästkommande generationer?

Vi kan inte vänta på att styrande politiker och regenter ska ta befälet och visa oss vägen! Det börjar med var och en av oss - jag är en av oss och det här är mitt bidrag!

tisdag 14 juli 2020

Känslor och känslomässiga reaktioner - del 2

Har känslor kraft - mer än att ge ett musikstycke eller ett talat ord en känsla av äkthet?

Absolut! Inom kvantfysiken talar man ofta om att det är känslan som man lägger i något som leder till det slutliga resultatet. Med det menar man att den starkaste känslan i ett visst sammanhang är den som skapar resultatet - t.ex. när man ska göra något som känns osäkert eller otryggt så ska man skapa känslan av att man lyckats med uppgiften! Det är det idrottare tränar på, att känna att de klarar den där magiska prestationen som är på gränsen för vad de egentligen klarar.

Så kraften i känslan är det vi behöver sträva efter när vi hanterar och uttrycker våra känslor - och då säger det sig självt tycker jag att de känslor vi ska fokusera på är de positiva, uppbyggande känslorna. Lägger vi all vår kraft på allt som kan gå fel, eller på resultat som vi egentligen inte vill ha, så blir ju den här fantastiska kraften bortslösad!

"Se upp för hålet i vägen där - cykla inte ner i hålet", säger vi till vårt barn som just lärt sig cykla. Vad leder det till? Det leder förstås till att det enda som barnet fokuserar på är hålet i vägen och lika pricksäkert som en forward på fotbollsplanen inför ett fritt mål lekande lätt gör mål kommer barnet att cykla ner i hålet! Det vi fokuserar på har en tendens att skapa vår verklighet - så även med våra känslor. Vårt undermedvetna, som är den del av vår medvetenhet som skapar vår tillvaro, vet inte skillnaden på en önskad känsla och en oönskad - det vi sänder ut kommer tillbaka som ett brev på posten.

Så alla dessa tankar vi har och som skapar känslor inom oss förser oss med fantastiska möjligheter - allt vi väljer att tänka och känner för har möjligheten att bli vår verklighet! Det enda som står i vägen är alla känslor vi har lagrat inom oss under livet vi har levt och som inte bekräftar det vi önskar oss. Om jag vill känna glädje i livet kan jag inte lägga all min vakna tid på allt som oroar mig - inte heller kan jag ha cementerat känslor av fattigdom om jag vill ha överflöd, oavsett vad detta överflöd handlar om!

Har jag under större delen av livet lagt en massa energi på att skapa begränsande känslor så har detta blivit en del av min verklighet - då räcker det inte med att säga "åh vad livet är underbart" en gång för att det ska bli så, det kräver repetition ända tills de gamla känslorna har minskat så mycket i styrka att de nya har fått övertaget.

Inom ridsporten myntade en lärare uttrycket "det tar tio tusen gånger att byta ut ett gammalt felaktigt ridmönster"! Har man lärt in fel så sitter det i kroppen och det tar lång tid att byta ut det mot något nytt. Men ska man bry sig då? Självklart - annars kommer ju livet att fortsätta vara likadant som det alltid har varit! När vi tror på det vi känner så börjar nya neuroner i hjärnan att skapas och då byter vi samtidigt ut de gamla som inte längre tjänar vårt syfte!

Jag återkommer till det här med "min historia", ett av mina gamla bloggavsnitt. Där handlar det om att byta ut sina känslor om sig själv, genom att fråga sig vem man egentligen är. Identifierar man sig med det man känt under längre tid blir man sådan - men genom att byta ut gamla trosföreställningar och ersätta dem med känslor och uppfattningar som ger helt nya kvaliteter i ens liv så kan vi förändra både oss själva och våra liv!

"Känslan är hemligheten"!

tisdag 7 juli 2020

Känslor och känslomässiga reaktioner - del 1

Dessa känslor... Så mycket vi älskar dem och samtidigt vilja fly dem när det blir för jobbigt! Vad skulle vi vara för människor utan känslorna? Kalla, hårda, mekaniska, icke levande, icke närvarande.

I förra veckans bloggavsnitt, som för övrigt är det mest lästa av alla jag skrivit (tack för det!), liknade jag våra liv vid krusningar på ytan och pekade på att vi behöver hitta djupet i oss själva medans vi lever. På samma sätt tänker jag om känslorna - vi kan ha många ytliga känslor, men de som verkligen griper tag om oss är de som går på djupet. Det är de djupa känslorna som både gör oss extremt levande och samtidigt öppnar upp för alla möjliga reaktioner.

De djupa känslorna kan vara så svåra att hantera att man gömmer undan dem och aldrig ger uttryck för dem - men om man lyckas uttrycka dem så ger dem karaktär åt en sång, ett skådespel, ett budskap till en anhörig på ett sätt som överträffar allt det oäkta. Det krävs mycket av en om man ska kunna uttrycka dessa djupa känslor - men belöningen är en känsla av äkthet och gör en människa levande.

Men vad händer om man inte mäktar med att hantera känslor? Ja för det första så begränsar man sig själv genom att förvägra känslorna att komma till uttryck - man blir kanske en ytligare person. Sen kan det bli så att känslorna fastnar i en själv, så kallade kroppskänslor (de sätter sig i kroppen och blockerar det naturliga flödet av energi i de områden).

När känslor fastnar i kroppen finns det metoder för att frigöra dessa. En av de metoder jag själv har kommit i kontakt med är "Emotion code" som mer eller mindre vem som helst kan lära sig att använda, för att frigöra dessa fångade känslor. Men de flesta känner varken till att känslor kan plockas upp av kroppen och ännu färre att de går att frigöra! Det är därför jag nämner det här i bloggavsnittet om känslor. Det finns metoder!

Men hur ska man hantera känslor egentligen? Det är ju lätt när det är positiva känslor och man får kopplingar till upplevelser man haft som har varit bra. Det är lite värre när det är känslor som väcker smärtsamma minnen - då finns alltid risken att man antingen gräver ner sig i känslorna eller att man flyr dem, alltså ingen balans.

Vad jag dock har lärt mig är att försöka att inte trycka undan känslorna, att alltid ge uttryck för de känslor man har - och om det är besvärligt, att försöka göra det på ett balanserat sätt genom träning och acceptans! Just acceptans är nyckelordet för att hantera alla känslor som är jobbiga - acceptans för att man har dem och att man vågar uttrycka dem när de väl kommer! Man kan inte alltid styra över när de kommer och det är för det mesta helt okej att uttrycka dem där och då.

Motsatsen till acceptans är resistans - eller enklare uttryckt, motstånd. Försöker man motstå eller begränsa känslorna lagrar man bara upp dem - och så lägger man dem på hög i väntan på att de en dag ska kunna komma till uttryck. Föreställ er att vattenglaset en dag blir fullt och en liten känsla i sammanhanget blir som en vulkan som får ett utbrott! Det ironiska med att inte ge uttryck för känslorna är att man hela tiden drar till sig mer av samma känslor - känslor man egentligen inte vill ha att göra med!

Men så har vi det här med minnen - minnen utan känslor är torra fakta! Det är känslorna som gör minnena så njutbara, eller så fasansfulla. Risken är att man fastnar i det förflutna för att man antingen ältar det som har varit eller för att det är där som allt det underbara hände - och då kommer man bort från det som är här och nu, ett annat bloggavsnitt jag skrev om för några veckor sen.

Känslor är lärdomar! Jag tänker på alla de gånger jag har sårat andra människor - det är lärdomar för mig som alltid vill alla människor väl. Vågar vi inte titta på våra känslor, och allra helst låta dem komma upp till ytan, så kommer vi inte att lära oss av dem. Vi kommer hela tiden försöka trycka undan dem som något obehagligt vi inte vill se eller uppleva igen. Men om en jobbig känsla kommer upp till ytan så är det för att den är mogen att släppa taget om oss - inte för att plåga oss!

Så avslutningvis i del 1 av känslorna så vill jag uttrycka att jag uppmuntrar till att våga titta på sina känslor - men att inte fastna i dem och göra dem till en historia som begränsar uttrycket av dem!

To be continued...

tisdag 30 juni 2020

Som en krusning på ytan... del 2

Ja, jag var där.
Hur underbart var det,
underbart var inte det?
Jag var nära, jag var nära, jag var nära.
Jag var där, en stund på jorden, en stund på jorden...
(Laleh Pourkarim)
_______________________________

När vi lämnar kroppen, vår "kaross" och färdmedel genom livet, för gott uppstår en tomhet för de som är kvar och betraktar den en gång levande varelsen vi lärt känna och förhoppningsvis älskat. Man känner att det bara är ett skal som är kvar - och om vi bevittnade kroppen de närmaste veckorna efter att själen lämnat skalet så såg vi att utan själen finns inget som håller ihop kroppen. Det vi älskade och uppskattade med människan finns inte i kroppen - det är den del vi kallar för själen eller anden som vi egentligen fäster oss vid.

Kroppen är tillfällig, precis som krusningarna på ytan jag pratade om i förra bloggavsnittet. Själen är evig och den som har djupa förankringar med ett bottenlöst hav (till och med havet är begränsat i form av botten, yta och vidsträckthet). Själen går på djupet, kroppen leker på ytan och försöker absorbera så mycket av det här fysiska livet som möjligt under den begränsade tid den har här på jorden. Men vad är syftet?

Universum tycker om att manifestera och uppleva det manifesterade - likadant är det med människan. Det är därför tror jag som vi har våra fysiska sinnen, så att vi ska kunna njuta av allt det vi manifesterar - eller i varje fall kunna känna hur det känns att komma i kontakt med det. För själen är det kanske ett uppvaknande som eftersträvas - att vakna upp i medvetenhet om att det vi skapar är blott krusningar på ytan och att det vi egentligen är ligger bortom det fysiska, i det som vi brukar kalla för medvetenhet om oss själva.

Medveten om sig själv - hur funkar det? Tänk dig att du sitter på en bänk och betraktar alla som går förbi - du är medveten om dem och kanske du tänker vissa saker om dem som passerar förbi. Plötsligt blir du medveten om dig själv, att du sitter där på bänken och tittar på människor som passerar förbi och att du faktiskt tänker vissa tankar om dem. Du vet ju inte om det du tänker om dem är sant och där blir du medveten om att du på ett sätt bedömer och dömer människor utan att ha kunskap om dem.

Eller som jag tyckte var så häftigt när jag läste om Eckhart Tolle, när han kom till en märklig insikt... "Jag står inte ut med att leva med mig själv" - vem var det som inte stod ut med att leva med honom själv? Fanns det två jag? Ja, det ena jaget var kanske den fysiska kroppen och allt det vi brukar identifiera oss med (namn, ålder, yrke, kön, status etc.) - det andra jaget var jaget som identifierade dessa tankar, betraktade dem utifrån så att säga... Här fick han kontakt med sitt sanna jag, det jag som lever för evigt och som inte identifierar sig med en tillfällig kropp eller olika prestationer under vårt liv.

Min övertygelse är att det är detta jag som vi kom hit för att komma i kontakt med och visa för världen omkring oss. När vi utgår ifrån det jaget så blir alla våra göranden kreativa - inte som i det andra jaget, där vi mäter oss i våra prestationer. Utgår jag ifrån mitt eviga jag, det som hela tiden bara är (being på engelska), så är jag alltid autentisk och har inte som mål att försöka uppnå någon bedrift av något slag. Jag är alltid nöjd oavsett hur saker och ting utvecklar sig - därför att jag alltid är sann.

Så länge vi strävar efter att åstadkomma saker för att känna oss nöjda är vi "doers=såna som gör" och fastnar i att vi måste göra saker för att vara värda något. När vi har kontakt med djupet inom oss själva, vårt sanna jag, så är vi "beings=såna som är" och allt vi gör då gör vi för att vi får inspiration till det - vi behöver inte göra något för att bevisa att vi är värda något, utan vi gör saker bara för att vi tycker det är roligt.

Man kan likna detta vid att jag som musiker skriver en låt. Gör jag det för att få en hit, som ska kunna göra mig känd och inbringa en massa pengar och berömmelse, är jag en klassisk "doer". Om jag däremot gör det för att jag får inspiration och känner att jag redan har allt jag behöver i livet, att jag inte jagar berömmelse och pengar, så är jag "being", jag är en del av en skapelseprocess.

Summan av kardemumman - när vi förstår att vi är så mycket mer än det här skalet, krusningarna på ytan, så kan vi hitta oss själva på djupet och nå mycket större tillfredsställelse än om vi hela tiden ska göra oss förtjänta av framgångarna genom prestationer. Vi lär oss också förstå att våra nära och kära faktiskt är något annat än de kroppar som vi tittar och känner på - och framför allt, att vi alla är en del av varandra. Så det vi gör mot andra gör vi mot oss själva! Det spelar ingen roll hur vi ser ut, vart vi kommer ifrån för land eller region eller stad, eller vilken kroppskonstitution vi råkar ha i detta liv.

"Vart kommer du ifrån", frågade den ena vågen den andra?
"Jag kommer från samma ställe som du", svarade den andra.
"Vi kommer från samma hav"...

tisdag 23 juni 2020

Som en krusning på ytan... del 1

Som en krusning på ytan
Som ringar på vattnet
Som en våg i ett hav
Som en bubbla från djupet

Som ett skimmer i ögonen
Som reflexer i det blanka
Som en spegling på en yta
Som ett ljus ifrån ovan

Och ibland, som en val som hämtar luft


________________________________

Vi lever våra liv som om vi identifierade oss med allt som vi åstadkommer, med en uppfattning om att det vi heter, det vi arbetar med, det vi har med i vårt bagage, är vad vi verkligen är. Men i sanning är vi bara som en krusning på ytan om vi identifierar oss med dessa ting! Allt det som glädjer oss och upprör oss är som krusningar på ytan - inget är bestående av det vi åstadkommer på jordens yta.

När jag kastar en sten i vattnet så sprider sig ringar från nedslagsplatsen - och är vattnet alldeles stilla så kan de sprida sig ganska långt. Men förr eller senare kommer ringarna att tona bort i evigheten och det är precis så som sker med allt det vi åstadkommer i den fysiska världen - till slut är vi bara, i bästa fall, ett namn i historieböckerna. Borta är alla medaljerna, alla segrarna, bara så länge människorna minns det vi gjorde så lever historien kvar - men förr eller senare försvinner även det.

Tänk dig att mänskligheten är som havet - krusningarna på ytan är var och en av oss. Somliga skapar större vågor än andra - ändå kommer havet att bli still. 

Det är först när vi inser att vi är mer än de där krusningarna på ytan som vi har hittat hem till vårt verkliga jag - bortom allt vad separation, konflikter, kortlivade nöjen och den tillfälliga glädjen över att ha kunnat tillfredsställa egots begär. Men då får vi gå djupare för att finna vårt sanna jag.

När vi förstår att vi alla kommer från samma källa, då förstår vi också att det vi gör mot andra gör vi mot oss själva. När en våg sköljer över en annan våg så försvinner inte den vågen, den sluter sig bara i havets famn igen. Tänk dig att en våg frågar en annan våg som den möter om vart den kommer ifrån... Vad ska den svara? Vågorna kommer alla från samma hav... på samma sätt kommer alla vi människor från samma källa. Vi är inte separerade från varandra - vi bara upplever det så när vi identifierar oss med krusningarna på ytan och inte förstått att vi är en del av havet.

När jag kastar en sten i vattnet så sprider sig ibland ringar så långt att de träffar andra ringar som också har en nedslagsplats i närheten - ett möte på ytan! Så intressant! Vad resulterade mötet i? Om ringarna var i fas - dvs. när den uppåtgående rörelsen träffade den andras uppåtgående rörelse - så ökar amplituden - dvs. det blev en större, högre våg. Om ringarna däremot var i ofas, så att när den ena ringens rörelse var på väg upp och den andra samtidigt var på väg ner, så blev de mindre - dvs. ringarna stannade av och det blev snart spegelblankt igen.

När de ringar jag skapar på ytan möts av någon annans ringar och vi båda är i fas så blir vår påverkan starkare - och ju fler ringar som är i fas desto större påverkan på ringarnas amplitud (dvs. högre vågor skapas). Detta sker när vi tillsammans går ihop för att skapa något gemensamt, har ett gemensamt syfte. Det är en uppbyggande kraft. Så vill vi åstadkomma förändring i världen ska vi hitta människor som vill dela samma syfte och bygga upp den gemensamma kraften.

Men om vi skulle gå djupare för att finna vårt sanna jag, hur ska vi tänka kring det? Jämför vi våra prestationer och allt vi åstadkommer med stenar som kastas i vattnet och skapar ringar på vattenytan och så jämför vi dem med den kraft som en tsunami har, dvs. det som kommer från djupet av havet, så får vi också en insikt i hur mäktiga vi egentligen är, om vi förstår att vi faktiskt är synonyma med havet. Det som sker på ytan, där vi har vår vardag och det vi räknar som "livet", är egentligen bara en krusning på ytan. Långt under den ytan finns vårt sanna jag - vår medvetenhet om oss själva...

To be continued...