I tystnaden föds Gud

Har du tänkt på vad mycket som pågår uppe i hjärnkontoret hela tiden? Jag märker att det nästan aldrig vilar - det pågår alltid någon aktivitet där och när jag är vaken så lägger jag förstås märke till det genom den aldrig sinande strömmen av tankar! Försöker jag stoppa tankeverksamheten så kan jag få hejd på tankarna, för ett par sekunder, och sedan kommer ofrånkomligen en tanke som säger "ja, det funkar ju" - och så inser jag att, nej det gjorde det ju inte för tanken kom där igen :-)

Hur ska man kunna lyckas med något intelligent när tankarna aldrig tar paus? Och vad menar jag med intelligent? Ja, jag menar inte den typen av intelligens som IQ-tester visar - det är en alldeles för begränsad intelligens i jämförelse med den intelligens som vi faktiskt besitter om vi lyckas väcka Gud i oss! Oj, blev det religiöst nu? Nej, det är inte min avsikt - religion är jättebra på vissa sätt men all form av religion är en begränsning av människan och hennes förmåga att erbjuda den intelligens hon faktiskt besitter. Religion är som jag ser det ett system, eller ramverk, som håller ihop livet så att det ska vara hanterbart för människor - ramarna blir då begräsningarna.

Den typ av intelligens jag menar är när vi öppnar upp oss för det som är ogripbart och utan begränsning - en del skulle kalla det för själen, andra skulle kalla det för Gud eller Jesus i människan. Vad vi än kallar det så är det den del av oss som lever vidare när kroppen dör. Den delen är både väldigt mycket större än den delen som finns i oss nu när vi lever - och den har så mycket mer kunskap att dela med sig till oss än vad vi över huvud taget kan greppa! Men det krävs ju att vi får tyst på det mentala tjattret som ständigt pågår i hjärnan när vi är vakna!

När vi tystar vårt mentala tankesorl men fortfarande är medvetna om oss själva så uppstår ett tomrum, där den verkliga intelligensen kan komma in och dela med sig. Det är ungefär som en kopp te - så länge vi tänker fyller vi på koppen med mer te hela tiden och det rinner över och nytt fylls på, men när vi slutar tänka så är det som om koppen blir tom och inget nytt te fylls på. Det är ju först då som något annat kan fyllas på i koppen och det är detta som är det spännande. Vad är det för kunskap, vad är det för visdom, vad är det för information som har möjligheten att upplysa oss och ge oss nya insikter om oss själva och det liv vi lever? En del kan använda detta tillstånd för att "kanalisera" information från andevärldens guider eller hjälpare. Andra använder tillståndet till att bli närvarande i nuet utan att döma.

Det är i tystnaden, den vakna och alerta medvetenheten om oss själva och omgivningen, som gör att vi kan växa i insikt om vad som är viktigt i livet. Det är även i tystnaden som vi får den bästa kontakten med vår intuition och där vi även kan se vad som är viktigt just i stunden. Vänd blicken inåt istället för utåt om du söker upplysning eller förståelse över vem du är och hur du kan skapa ditt eget perfekta liv! Allt det där som finns "där ute" är bara speglingar av ditt inre - så bara tänk tanken på om du lyckas väcka den slumrande guden inne i dig, vad det kan göra för allt som du ser "där ute"!

Det här är ju inget nytt, det vet vi ju - men hur kommer det sig att inte alla vet det... ja varför? Jag tror det beror på att vi antingen har gjort Gud till något externt - en snubbe som sitter på ett moln och tittar ner på oss - eller att vi inte har ställt frågan "Vem är jag?" till oss själva.

Så nu frågar jag - vad får du för svar när du ställer frågan till dig själv "Vem är jag?"...

Skriv gärna vad du får för svar i kommentarsrutan (här eller på Facebook) - det hjälper mig att veta vad jag ska skriva om i nästa veckas bloggavsnitt!

Från polarisering till medvetenhet

Mitt framför ögonen på oss pågår en förändring som få verkar ha koll på - jag tänker på polariseringen mellan olika grupperingar och vad det innebär för vår medvetandehöjning, eller ska vi säga brist på det... Inom kvantfysikområdet såväl som inom det andliga området så har man under ett antal år pratat om höjningen av medvetenheten hos gemene man. Men den håller på att avstanna nu i takt med de extrema förhållanden som pågår världen över.

Covid-19 har verkligen skapat en splittring i och med att vi inte vet vem som drabbas härnäst. Lokalt såväl som globalt kommer direktiv från myndigheterna om hur vi ska hantera de rådande omständigheterna och vi jämför vårt eget lands hantering med hur andra länder hanterar samma sak och vi får därmed en grogrund för åsiktsdelning - vilket land gör rätt och vilket land gör fel?

Allt handlar om rätt och fel och propaganda från media världen över - till och med uttrycket "fake news" börjar folk fundera över vad det egentligen betyder och några, visserligen än så länge en mindre grupp människor, har börjat ta ställning för allt det som president Trump gör och åstadkommer och tycker att det verkligen är bra saker. Världen är verkligen helt annorlunda nu jämfört med för bara ett par år sedan.

Som vanligt när det händer större saker i vår värld finns det olika grupperingar som står i opposition till varandra åsiktsmässigt och här har vi de som menar att det finns en agenda som "vanliga människor" inte känner till - och så har vi deras motsatta som menar att det här inte är någon lek för att spekulera i agendor utan verkligen något att hantera allvarligt.

Lyssnar man på media så får man en tydlig bild av att det här är en pandemi av helt nya mått - samtidigt är det många som skriver om att det här viruset inte har skördat fler dödsoffer än en vanlig vinterinfluensa, i varje fall här i Sverige. Allt det här är förstås statistik och med statistik kan man som bekant bekräfta vad som helst.

Black lives matter är också ett hett ämne som fått mycket fler människor att reagera än vad det brukat göra, i varje fall om man ser till världen i sin helhet. Men det är ju någonting helt annat än pandemin. Eller är det egentligen det...? 

Tittar man på det här ur ett visst perspektiv så ser man ett mönster av att människor är för och emot saker och ting. Ansluter man sig till en grupp så blir det lätt att man tycker sig vara "den rätta gruppen" och då är vi återigen i konflikt. Vem avgör vad som är rätt? Vem avgör vad som är sant? Vem avgör vad som är "fake news"? Det skapas en polarisering genom detta och det leder bara till mer konflikter och inte till medvetandehöjning.

Så mycket av det som vi ser idag av kris och beredskap leder till att vi blir mer isolerade - inte bara för att myndigheter i olika länder tvingar folk att stanna inne, utan lika mycket av rädsla för att själv bli drabbad och vara nästa offer i statistiken. Vad leder det till då? Det leder bland annat till stress och förvirring - för man vet inte vem man ska lyssna på för att få något bra svar som man kan dra slutsatser av.

Stress vet vi inom kvantfysiken, och särskilt då epigenetiken, är inte bra för immunförsvarets viktiga arbete. Stress leder till det klassiska flyktbeteendet som gör att det mesta av energin i kroppen går åt till att förbereda sig för flykt. Då har man inte nytta av det långsiktiga immunförsvaret, för dess uppgift är ju att ta hand om alla förändringar som sker hela tiden i kroppen men som inte är livsviktigt i det korta perspektivet. En längre tid av stress leder till ohälsa.

Men vad är det som är viktigt i livet då? Är det inte att överleva till varje pris? Ja, blir man jagad av en tiger eller en skock lejon så känns det nog så - men är vi inte hotade till livet just nu så är det att gå från omedvetenhet till medvetenhet som är en av de största målen i livet. Det är ett andligt perspektiv jag tar här - vilket inte betyder ett religiöst perspektiv, utan det betyder bara att jag förknippar vår existens med en andlig dimension av livet.

De senaste decennierna har kvantfysikens landvinningar gjort att denna vetenskap sakta närmar sig det andliga perspektivet - jag vet, det är mycket svårt att hantera för den gamla sortens vetenskapsman att det kan ligga något i det som de andliga traditionerna har berättat om i tusentals år! Men det är så det mer och mer börjar se ut och det är därför en bredare syn på andlighet är nödvändig än den gamla klassiska att en religion är mer rätt än alla andra (oavsett vilken man väljer).

Det man har kommit underfund med är att människans nästa steg i utvecklingen är att gå från individfokus till att ha fokus på hela mänskligheten som en enda organism. Det är så utvecklingen har skett ända sedan bakterierna kom på att man blir starkare om man går ihop i grupper och bildar nästa steg i utvecklingen. Så när vi nu människor står inför nästa steg i vår egen evolution så är det som grupp som samarbetar, istället för konkurrerar med varandra, som blir det naturliga förloppet. Då kan vi inte vara så splittrade som vi är nu i den kaotiska världen vi lever i.

Vi har haft så lång tid av fientlighet gentemot oliktänkande att vi borde ha lärt oss att det är fel väg att gå. Mänskligheten av idag behöver förstå att vi hör ihop och tillsammans skapar den värld vi vill leva i. I det ingår att värdera alla som jämlikar oavsett hudfärg, religion, landstillhörighet, sexuell läggning och annat som skapar polarisering. Vi behöver sluta tänka i former av "vi och dom" och börja se att vi alla kommer från samma källa, vilket jag har skrivit om i tidigare blogginlägg.

Vi behöver gå från "rätt och fel-tänkande" och börja se vad som knyter ihop oss bättre. Vi behöver kunna se att människor är andliga varelser, kalla det själar eller vad du vill, och att det som skiljer människor åt är graden av medvetenhet. Ju mer medvetna vi blir desto lättare är det att välja väg i livet - är vi helt omedvetna går vi på de "program" som vi har fått nedladdade i vårt undermedvetna under livet vi har levt. När vi börjar lägga märke till dessa program så kan vi också börja byta ut dem mot sådana som bättre stödjer oss i vår utveckling.

Människor som är medvetna har lättare för att acceptera andra människor så som de är, utan att försöka ändra på dem. Däremot kan man som medveten människa stötta en annan människa i dennes utveckling. Här tänker jag på Victor Hugos underbara bok "Samhällets olycksbarn" (Les Misérables) där Jean Valjean stjäl kyrksilvret från prästen som tog hand om honom när han var på flykt - och när han blir förd tillbaka av polisen till kyrkan så säger prästen att Jean glömde några saker, ger honom dem och säger att det var med prästens välsignelse som han fick dessa saker... Vilken medvetenhet!

Det finns ett indianordspråk som jag gillar och som innebär att gå en mil i en annans mockasiner innan man dömer den människan, just för att man inte kan veta hur en annan människa egentligen har det förrän vi varit med om detsamma. Därför ska vi vara försiktiga med att döma och istället lägga energi på att förstå varför den andra människan gör som hon gör. Detsamma gäller oss själva - vi ska inte döma oss själva utan hellre lägga energin på att förstå varför vi själva gör som vi gör.

En sak är i varje fall säker, för mig åtminstone, och det är att vi behöver närma oss varandra igen och sluta peka ut de som gör rätt och de som gör fel, de som tänker fel och de som tänker rätt - det beteendet leder bara till större klyftor. Vi behöver inkludera, vi behöver hjälpa och stötta varandra, vi behöver bli trygga i oss själva, behöver skapa gemenskap och ömsesidig lycka och glädje och allt annat som gör att vi kommer närmare varandra igen...

Vi behöver varandra för att bli starka nog att ta itu med den nödvändiga förändring av vårt levnadssätt som vi står inför - det sätt vi har levt på funkar inte längre och jordens resurser räcker inte till för att ge oss allt det som vi önskar av materiella ting. Vi behöver bli mindre materialistiska och mer måna om allt levande på jorden.

Vi behöver också lyfta blicken från våra mobiltelefoner och börja se varandra igen - och när vi gör det så ser vi lättare att vi håller på att förstöra den jord som vi är beroende av för att överleva. Vi måste få ett slut på egoismen och börja hjälpa de människor, djur och växter som inte överlever utan vårt stöd och då kan vi heller inte kosta på oss att värdera varandra som bättre och sämre människor - alla har vi samma värde och varje människa har sin speciella uppgift att utföra i livet, oavsett vilka svårigheter vi bär på var och en av oss.

Behöver vi verkligen snabbare tåg och bilar? Behöver vi verkligen ett snabbare internet och wifi? Behöver vi verkligen det som gör att allt går fortare? Har vi inte sprungit tillräckligt snabbt länge nu? Kan det inte vara dags att sakta ner farten, börja reflektera och hinna tänka efter innan vi fattar snabba och kanske oöverlagda beslut? Denna hets överallt tar kål på oss, för den kommer ur stressen att man inte ska hinna med... Hinna med vad då? Att leva? Att sätta ett avtryck på kartan innan vi dör? Hur var det nu med krusningarna på ytan?

Jag ställer mig frågan - vart är vi på väg? Och varför är vi på väg dit...? Och varför är det så bråttom? Ja det kanske beror på att jorden, och vi med den, står inför ett vägskäl som antingen leder till den 6:e massutrotningen - eller att vi hinner stanna upp och komma på en annan väg, som leder till lugn och harmoni för jorden och allt levande på den.

Som de nya grupperna som börjar poppa upp lite överallt nu - WakeUpFriends - är det dags att vi vaknar upp nu ur den drömlika tillvaron vi skapat för oss...? Vad har vi skapat för värld att leva i, framför allt för nästkommande generationer?

Vi kan inte vänta på att styrande politiker och regenter ska ta befälet och visa oss vägen! Det börjar med var och en av oss - jag är en av oss och det här är mitt bidrag!

Känslor och känslomässiga reaktioner - del 2

Har känslor kraft - mer än att ge ett musikstycke eller ett talat ord en känsla av äkthet?

Absolut! Inom kvantfysiken talar man ofta om att det är känslan som man lägger i något som leder till det slutliga resultatet. Med det menar man att den starkaste känslan i ett visst sammanhang är den som skapar resultatet - t.ex. när man ska göra något som känns osäkert eller otryggt så ska man skapa känslan av att man lyckats med uppgiften! Det är det idrottare tränar på, att känna att de klarar den där magiska prestationen som är på gränsen för vad de egentligen klarar.

Så kraften i känslan är det vi behöver sträva efter när vi hanterar och uttrycker våra känslor - och då säger det sig självt tycker jag att de känslor vi ska fokusera på är de positiva, uppbyggande känslorna. Lägger vi all vår kraft på allt som kan gå fel, eller på resultat som vi egentligen inte vill ha, så blir ju den här fantastiska kraften bortslösad!

"Se upp för hålet i vägen där - cykla inte ner i hålet", säger vi till vårt barn som just lärt sig cykla. Vad leder det till? Det leder förstås till att det enda som barnet fokuserar på är hålet i vägen och lika pricksäkert som en forward på fotbollsplanen inför ett fritt mål lekande lätt gör mål kommer barnet att cykla ner i hålet! Det vi fokuserar på har en tendens att skapa vår verklighet - så även med våra känslor. Vårt undermedvetna, som är den del av vår medvetenhet som skapar vår tillvaro, vet inte skillnaden på en önskad känsla och en oönskad - det vi sänder ut kommer tillbaka som ett brev på posten.

Så alla dessa tankar vi har och som skapar känslor inom oss förser oss med fantastiska möjligheter - allt vi väljer att tänka och känner för har möjligheten att bli vår verklighet! Det enda som står i vägen är alla känslor vi har lagrat inom oss under livet vi har levt och som inte bekräftar det vi önskar oss. Om jag vill känna glädje i livet kan jag inte lägga all min vakna tid på allt som oroar mig - inte heller kan jag ha cementerat känslor av fattigdom om jag vill ha överflöd, oavsett vad detta överflöd handlar om!

Har jag under större delen av livet lagt en massa energi på att skapa begränsande känslor så har detta blivit en del av min verklighet - då räcker det inte med att säga "åh vad livet är underbart" en gång för att det ska bli så, det kräver repetition ända tills de gamla känslorna har minskat så mycket i styrka att de nya har fått övertaget.

Inom ridsporten myntade en lärare uttrycket "det tar tio tusen gånger att byta ut ett gammalt felaktigt ridmönster"! Har man lärt in fel så sitter det i kroppen och det tar lång tid att byta ut det mot något nytt. Men ska man bry sig då? Självklart - annars kommer ju livet att fortsätta vara likadant som det alltid har varit! När vi tror på det vi känner så börjar nya neuroner i hjärnan att skapas och då byter vi samtidigt ut de gamla som inte längre tjänar vårt syfte!

Jag återkommer till det här med "min historia", ett av mina gamla bloggavsnitt. Där handlar det om att byta ut sina känslor om sig själv, genom att fråga sig vem man egentligen är. Identifierar man sig med det man känt under längre tid blir man sådan - men genom att byta ut gamla trosföreställningar och ersätta dem med känslor och uppfattningar som ger helt nya kvaliteter i ens liv så kan vi förändra både oss själva och våra liv!

"Känslan är hemligheten"!

Känslor och känslomässiga reaktioner - del 1

Dessa känslor... Så mycket vi älskar dem och samtidigt vilja fly dem när det blir för jobbigt! Vad skulle vi vara för människor utan känslorna? Kalla, hårda, mekaniska, icke levande, icke närvarande.

I förra veckans bloggavsnitt, som för övrigt är det mest lästa av alla jag skrivit (tack för det!), liknade jag våra liv vid krusningar på ytan och pekade på att vi behöver hitta djupet i oss själva medans vi lever. På samma sätt tänker jag om känslorna - vi kan ha många ytliga känslor, men de som verkligen griper tag om oss är de som går på djupet. Det är de djupa känslorna som både gör oss extremt levande och samtidigt öppnar upp för alla möjliga reaktioner.

De djupa känslorna kan vara så svåra att hantera att man gömmer undan dem och aldrig ger uttryck för dem - men om man lyckas uttrycka dem så ger dem karaktär åt en sång, ett skådespel, ett budskap till en anhörig på ett sätt som överträffar allt det oäkta. Det krävs mycket av en om man ska kunna uttrycka dessa djupa känslor - men belöningen är en känsla av äkthet och gör en människa levande.

Men vad händer om man inte mäktar med att hantera känslor? Ja för det första så begränsar man sig själv genom att förvägra känslorna att komma till uttryck - man blir kanske en ytligare person. Sen kan det bli så att känslorna fastnar i en själv, så kallade kroppskänslor (de sätter sig i kroppen och blockerar det naturliga flödet av energi i de områden).

När känslor fastnar i kroppen finns det metoder för att frigöra dessa. En av de metoder jag själv har kommit i kontakt med är "Emotion code" som mer eller mindre vem som helst kan lära sig att använda, för att frigöra dessa fångade känslor. Men de flesta känner varken till att känslor kan plockas upp av kroppen och ännu färre att de går att frigöra! Det är därför jag nämner det här i bloggavsnittet om känslor. Det finns metoder!

Men hur ska man hantera känslor egentligen? Det är ju lätt när det är positiva känslor och man får kopplingar till upplevelser man haft som har varit bra. Det är lite värre när det är känslor som väcker smärtsamma minnen - då finns alltid risken att man antingen gräver ner sig i känslorna eller att man flyr dem, alltså ingen balans.

Vad jag dock har lärt mig är att försöka att inte trycka undan känslorna, att alltid ge uttryck för de känslor man har - och om det är besvärligt, att försöka göra det på ett balanserat sätt genom träning och acceptans! Just acceptans är nyckelordet för att hantera alla känslor som är jobbiga - acceptans för att man har dem och att man vågar uttrycka dem när de väl kommer! Man kan inte alltid styra över när de kommer och det är för det mesta helt okej att uttrycka dem där och då.

Motsatsen till acceptans är resistans - eller enklare uttryckt, motstånd. Försöker man motstå eller begränsa känslorna lagrar man bara upp dem - och så lägger man dem på hög i väntan på att de en dag ska kunna komma till uttryck. Föreställ er att vattenglaset en dag blir fullt och en liten känsla i sammanhanget blir som en vulkan som får ett utbrott! Det ironiska med att inte ge uttryck för känslorna är att man hela tiden drar till sig mer av samma känslor - känslor man egentligen inte vill ha att göra med!

Men så har vi det här med minnen - minnen utan känslor är torra fakta! Det är känslorna som gör minnena så njutbara, eller så fasansfulla. Risken är att man fastnar i det förflutna för att man antingen ältar det som har varit eller för att det är där som allt det underbara hände - och då kommer man bort från det som är här och nu, ett annat bloggavsnitt jag skrev om för några veckor sen.

Känslor är lärdomar! Jag tänker på alla de gånger jag har sårat andra människor - det är lärdomar för mig som alltid vill alla människor väl. Vågar vi inte titta på våra känslor, och allra helst låta dem komma upp till ytan, så kommer vi inte att lära oss av dem. Vi kommer hela tiden försöka trycka undan dem som något obehagligt vi inte vill se eller uppleva igen. Men om en jobbig känsla kommer upp till ytan så är det för att den är mogen att släppa taget om oss - inte för att plåga oss!

Så avslutningvis i del 1 av känslorna så vill jag uttrycka att jag uppmuntrar till att våga titta på sina känslor - men att inte fastna i dem och göra dem till en historia som begränsar uttrycket av dem!

To be continued...