Dessa känslor... Så mycket vi älskar dem och samtidigt vilja fly dem när det blir för jobbigt! Vad skulle vi vara för människor utan känslorna? Kalla, hårda, mekaniska, icke levande, icke närvarande.
I förra veckans bloggavsnitt, som för övrigt är det mest lästa av alla jag skrivit (tack för det!), liknade jag våra liv vid krusningar på ytan och pekade på att vi behöver hitta djupet i oss själva medans vi lever. På samma sätt tänker jag om känslorna - vi kan ha många ytliga känslor, men de som verkligen griper tag om oss är de som går på djupet. Det är de djupa känslorna som både gör oss extremt levande och samtidigt öppnar upp för alla möjliga reaktioner.
De djupa känslorna kan vara så svåra att hantera att man gömmer undan dem och aldrig ger uttryck för dem - men om man lyckas uttrycka dem så ger dem karaktär åt en sång, ett skådespel, ett budskap till en anhörig på ett sätt som överträffar allt det oäkta. Det krävs mycket av en om man ska kunna uttrycka dessa djupa känslor - men belöningen är en känsla av äkthet och gör en människa levande.
Men vad händer om man inte mäktar med att hantera känslor? Ja för det första så begränsar man sig själv genom att förvägra känslorna att komma till uttryck - man blir kanske en ytligare person. Sen kan det bli så att känslorna fastnar i en själv, så kallade kroppskänslor (de sätter sig i kroppen och blockerar det naturliga flödet av energi i de områden).
När känslor fastnar i kroppen finns det metoder för att frigöra dessa. En av de metoder jag själv har kommit i kontakt med är "Emotion code" som mer eller mindre vem som helst kan lära sig att använda, för att frigöra dessa fångade känslor. Men de flesta känner varken till att känslor kan plockas upp av kroppen och ännu färre att de går att frigöra! Det är därför jag nämner det här i bloggavsnittet om känslor. Det finns metoder!
Men hur ska man hantera känslor egentligen? Det är ju lätt när det är positiva känslor och man får kopplingar till upplevelser man haft som har varit bra. Det är lite värre när det är känslor som väcker smärtsamma minnen - då finns alltid risken att man antingen gräver ner sig i känslorna eller att man flyr dem, alltså ingen balans.
Vad jag dock har lärt mig är att försöka att inte trycka undan känslorna, att alltid ge uttryck för de känslor man har - och om det är besvärligt, att försöka göra det på ett balanserat sätt genom träning och acceptans! Just acceptans är nyckelordet för att hantera alla känslor som är jobbiga - acceptans för att man har dem och att man vågar uttrycka dem när de väl kommer! Man kan inte alltid styra över när de kommer och det är för det mesta helt okej att uttrycka dem där och då.
Motsatsen till acceptans är resistans - eller enklare uttryckt, motstånd. Försöker man motstå eller begränsa känslorna lagrar man bara upp dem - och så lägger man dem på hög i väntan på att de en dag ska kunna komma till uttryck. Föreställ er att vattenglaset en dag blir fullt och en liten känsla i sammanhanget blir som en vulkan som får ett utbrott! Det ironiska med att inte ge uttryck för känslorna är att man hela tiden drar till sig mer av samma känslor - känslor man egentligen inte vill ha att göra med!
Men så har vi det här med minnen - minnen utan känslor är torra fakta! Det är känslorna som gör minnena så njutbara, eller så fasansfulla. Risken är att man fastnar i det förflutna för att man antingen ältar det som har varit eller för att det är där som allt det underbara hände - och då kommer man bort från det som är här och nu, ett annat bloggavsnitt jag skrev om för några veckor sen.
Känslor är lärdomar! Jag tänker på alla de gånger jag har sårat andra människor - det är lärdomar för mig som alltid vill alla människor väl. Vågar vi inte titta på våra känslor, och allra helst låta dem komma upp till ytan, så kommer vi inte att lära oss av dem. Vi kommer hela tiden försöka trycka undan dem som något obehagligt vi inte vill se eller uppleva igen. Men om en jobbig känsla kommer upp till ytan så är det för att den är mogen att släppa taget om oss - inte för att plåga oss!
Så avslutningvis i del 1 av känslorna så vill jag uttrycka att jag uppmuntrar till att våga titta på sina känslor - men att inte fastna i dem och göra dem till en historia som begränsar uttrycket av dem!
To be continued...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar