tisdag 28 april 2020

Inspiration - var är källan? Från musik till köttfärssås...

Var kommer inspiration ifrån?

När jag började spela och skriva egen musik för 40 år sedan kunde jag skriva flera låtar samma dag. Det är klart att alla blev inte helt perfekta - men det fanns en outsinlig inspiration för nya låtar. Dessutom hade vi väldigt enkel utrustning och enkla instrument - så behövde man få till havsvågor (som man lätt skulle kunna få till med synt, om man hade en sådan) fick man experimentera fram det! Kreativiteten kände inga gränser!!!

Idag har jag allt jag över huvud taget behöver för att göra musik - men oftast så saknas inspirationen, det blir väldigt ofta samma stil som jag alltid har gjort och det är ju inte inspiration (utan det är en vana). Men nu senast två veckorna har jag fått väldigt mycket inspiration att skriva och spela in musik - jag är alldeles häpen över fenomenet och har funderat över var inspirationen kom ifrån.

Jag måste ta kvantfysiken till min hjälp för att förklara min bild (ja just det, min bild) av hur jag uppfattar det här med inspiration. Ponera att det egentligen inte är jag själv som gör musiken, att det är någon källa utanför mig som skickar ut musiken i vårt universum för oss att plocka upp här på jorden... Ungefär som Mozart, som det sades var oerhört begåvad med att skriva ner allt han fick till sig från "Gud" - han suddade aldrig i sina nötter (notskrift) eftersom allt var solklart för honom från början till slut! När andra tyckte att han skulle ändra i sina nötter så vägrade han - det var precis så som han hade skrivit ner dem som det skulle vara!

Jag tror att det är på det viset - inspiration skickas ut i universum till ny musik och vissa personer plockar upp detta "budskap" och formulerar det i ny musik. Ungefär som en radiosändare/radiostation. På en viss frekvens hittar vi P3, som har en viss typ av musik, och på en annan frekvens hittar vi P2, som har en helt annan typ av musik. Jag som musiker är radiomottagaren som rattar in en viss kanal och från den kanalen kommer det inspiration från universum som passar min stil på musikskapande. Eftersom vi är fler som lyssnar på samma kanal kan vi alla som gör det få inspirationen till de nya musikstyckena!

Men det här med inspiration för att göra ny musik kan inte enbart ha att göra med vad som finns i etern så att säga - vissa skriver hur mycket låtar som helst, år ut och år in, medan jag har haft idétorka i säkert 20 år nu (bara skrivit några enskilda stycken - inget att jämföra med det inspirerade 80-talet för mig)! Jag tror att det har att göra med flera olika saker.

Ett av de faktum jag känner är att det inte är roligt att hålla på och göra samma sak hela tiden - jag behöver få känna att det jag gör är nydanande eller på något annat sätt känns meningsfullt! Att göra en ny låt på ungefär samma sätt som en gammal är oinspirerande - men har jag lyckats med något fantastiskt och gjort en låt jag verkligen känner för så är det lätt att jag tänker att så ska man göra nya låtar, det har blivit en vana och då kommer det här med vanor in!

Vanor kommer från program i hjärnan - och man säger att 95% av allt vi gör när vi är 35 år eller äldre är styrt av dessa program!!! När vi ska lära oss något nytt får vi hålla på och repetera det om och om igen. Det fick jag göra när jag som blivande 40-åring skulle ta körkort för bil - ja, ni läste rätt! Men idag, 20 år senare, behöver jag inte fundera på hur man gör för att köra bil, prata med min passagerare, ha koll på vart jag ska och att se till att inte köra på något eller någon! Hur kommer det sig? Jo det är för att det har blivit ett (eller är det flera?) av de där programmen!

Jämför med något annat så ser du att det finns program lagrat på din interna hårddisk - för du behöver inte fundera över hur du gör när du ska gå upp ur sängen på morgonen, eller hur du borstar tänderna, eller stanna upp bara för att du råkar få en tanke i huvudet! Allt det där är program som gör att du kan fokusera på de där 5% som är medvetna val du gör varje dag - programmen tillhör det undermedvetna.

Så om vi återvänder till musikskapande och inspiration så känns det som att för att skapa helt nytt material så behöver jag använda mig av mina 5% av medvetna val i stunden när jag skapar musiken - lyssnar jag för mycket på programmen som finns i mitt undermedvetna så blir det samma musik som jag gjort förut, med ganska små skillnader egentligen!

Inspiration för mig är framför allt när jag ska skapa ny musik - men det kan vara vad som helst som är kreativt arbete (målande, dans, skulpterande, stickande, matlagning etc.) och jag tror att det fungerar på samma sätt. Är man inte bekymrad om att det hela tiden blir lika så är det ju inget problem - men vill man hitta variation, vilket kanske matlagning är ett jättestort område, så behöver man börja experimentera med helt nya ingredienser! Mitt favoritrecept på köttfärssås kom till av en slump - jag hade handlat alla ingredienserna och skulle just börja laga till den, när jag upptäckte att jag hade glömt grädden!

För er som känner mig så vet ni att jag är en sådan som säger typ "aha, det här var intressant - hur kan jag se annorlunda på det här?". Jag tittade i skafferiet och där hittade jag en oöppnad flaska cognac. Jag tänkte att om farmor kan använda cognac i bakningen så skulle jag väl kunna ha det i matlagningen... Sagt och gjort, istället för grädde fick det bli cognac - och det blev en särdeles god smak på den köttfärssåsen, vilket ett antal av mina vänner kan intyga!

För den som skulle vilja testa detta recept så hör av er till mig - det gäller att ha tillräckligt mycket cognac i köttfärssåsen för att den ska bli så där fantastiskt god. Har man för lite i så är det ett himla slöseri - både dyrt och inte tillräckligt smakfullt!!!

tisdag 21 april 2020

Gongspel, dans och att kliva ur boxen!

Förra veckans blogg handlade om att tänka utanför boxen och reflektera. Den här veckan tänkte jag kliva ur boxen och reflektera över varför det ser ut som det gör!

I helgen var jag på kurs - jag skulle lära mig spela gong. För er som inte vet vad det är så är det en sån där jättestor rund metallgrej som man slår på (se bild nedan) och så blir det ett alldeles speciellt ljud - brukade ibland förut inleda filmer med att en man slog ett slag på en sån.


Jag hade varit på ett gongbad i början på februari och blivit alldeles förtjust och när jag bara ett par dar senare fick veta att samme man skulle hålla en kurs i detta så anmälde jag mig ganska omgående.

På programmet stod också dans... och vi kunde konstatera att det där med dans var något som skrämde folk från att anmäla sig: "Ska man behöva dansa också?"... Det är svårt att få svenskar att gå på dans om det inte är bugg, foxtrot eller någon av de andra klassiska danserna - och det här var inte någon sån dans... det här var en dans som kallas för "Open Floor Conscious Dance". Låt mig förklara varför man kombinerar dans med gongspel.

Syftet med ett gongbad (som det kallas för när man går på ett timslångt pass med spel på gongar, klangskålar, rainsticks och andra instrument) är som en slags meditation - en meditation till ljud som verkligen påverkar kropp, känslor, sinne, själ. Som ni ser är det inte något man bara sätter sig ner och lyssnar på på stereon såsom vi gör med vanlig musik - och dansen i sammanhanget var så sinnrikt inlagd för att skapa de rätta förutsättningarna för det kommande gongspelandet.

Dansen inledde varje pass och det var för att sakta bygga upp en djupare kontakt med vår kropp, sinne, känslor och själ under det timslånga danspasset - och efter dansen gick vi direkt över på gongspelandet och drog nytta av vår nu levande kropps visdom. Då hade vi en slags harmoni inom dessa områden och då blev gongspelandet verkligen helt annorlunda jämfört med om vi bara hade hållit på med det!

Okej, jag klev ur boxen - jag hade tänkt mig en gongspelskurs och fann att den innehöll rejält mycket dans! Hade jag inte varit den jag är så hade jag, speciellt som man, funderat både en och två gånger innan jag anmälde mig till en sådan kurs - varför då? Vi var sju kursdeltagare och så detta par som höll kursen. Jag var ensam man som kursdeltagare och märkligt nog så är det för det mesta så, i varje fall rejäl övervikt på kvinnor på de kurser och föreläsningar jag går på. Att faktiskt kliva ur boxen, inte bara tänka utanför boxen, kan få helt otroliga konsekvenser - för det mesta blir jag helt överraskad över hur positivt det är! Att våga kliva ur boxen och förutsättningslöst bara följa med i det som sker skapar enorma upplevelser!

Och som jag dansade - jag som inte kan dansa! Hade jag väl anmält mig på en kurs av det här slaget så vore det ju idiotiskt att inte utnyttja det till max - så jag experimenterade och testade och gjorde allt som jag kände var roligt och givande på dansgolvet! När jag skulle kliva ur sängen på söndag morgon kunde jag knappt stå - samma på måndag morgon efter kursen... Så stela vader hade jag att det var svårt att gå i början. På söndagen fick vi ju dock värma upp med ny dans och efter ett tag kändes inte träningsvärken alls!

Det senast året har jag gått några olika kurser och varje gång har jag varit antingen helt ensam man, eller med ytterst få andra män, bland kvinnor - mycket märkligt, om det inte är så att faktum är att kvinnor har en vilja att välja kurser i personlig och andlig utveckling! Varför gör inte vi män det i alls samma utsträckning? En reflektion bara...

Jag åkte på en gongspelskurs och åkte därifrån helt salig över alla otroliga upplevelser, intryck och underbara människor jag mötte! Det var skönt att få glömma "livet därutanför" för ett tag! I sinnet var jag helt fokuserad på detta fantastiska med en kombinerad dans- och gongspelskurs!

Jag ser redan fram emot nästa kurs med Kari och Eileen (som inte är planerad ännu) och att skaffa mig alla attiraljer för att själv kunna hålla i de fantastiska gongbaden på hemmaplan. Frågan är om det kommer att finnas några som är modiga nog att kliva ur sin box för att prova mina gongbad... gissningsvis kommer det att vara kvinnor... ;-)

tisdag 14 april 2020

Reflektion - att blicka tillbaka och dra slutsatser!

För tre år sen gick jag en fantastisk utbildning som för alltid kom att förändra min bild av den jag är! UGL - eller Utveckling grupp ledarskap heter den och är från början en militär utbildning, som för några decennier sen blev en allmän utbildning för icke militär personal. Det var tur att det blev så!

Jag minns speciellt den första och andra dagen. Den första dagen skulle vi presentera oss och skriva upp på en bild som vi själva gjorde vem vi uppfattade oss vara. En av sakerna jag skrev på min tavla var "tänker utanför boxen". Så mycket förstod jag om mig själv att det här var sant - men ingen visste om det av kursdeltagarna... Dag 2 blev alla medvetna om detta faktum!

Vi skulle göra en uppgift som vi sen skulle redovisa hur vi hade tänkt och jag hörde att i stort sett alla i gruppen (vi var 12) knorrade över "omöjligheten" i uppgiften. Jag kände mig lugn och samtidigt lite pirrig över vart det här skulle sluta - jag hade nämligen bestämt mig för att jag inte ville göra uppgiften med så lite fakta som underlag!!! Det var ju helt revolutionerande att bryta mot "reglerna"!

Vid redovisningen fick alla berätta vad de hade kommit fram till för resultat och hur de hade resonerat för att nå dit. När det var min tur så berättade jag lugnt att jag inte hade gjort uppgiften - enligt mig så var den ogenomförbar! Det blev alldeles tyst och efter ett tag blev det mycket diskussioner.

Nu var ju det här inte en uppgift för en grundskoleelev som behöver prestera och komma fram till ett resultat - det här var en utbildning för att reflektera och dra lärdom av det som skedde i gruppen! Lärdomen i det här fallet var alltså reflektionen över att vi inte behöver välja som alla andra gör och att man kan ta egna vägar fram till ett beslut!

Till min överraskning så var mitt agerande början på en respekt för att jag gick min egen väg - och att många av de andra blev inspirerade av mitt tänkande och att jag verkligen menade att jag tänker utanför boxen! Ibland behöver man gå utanför ramarna, eller tänja på ramarna som en av deltagarna tyckte!

Så är det nu också i samhället när vi inte kan förvänta oss att se vår traditionella vardag återkomma varje dag, utan att vi är tvungna att förhålla oss till en annan verklighet som vi inte alls hade räknat med. Vem hade kunnat föreställa sig att vi skulle bli ängsliga för att komma tillsammans med andra människor - och att vårt favoritnöje, att åka och shoppa på stora shoppingcenter, skulle i princip dras ner till noll?

Vi kan reflektera varje dag över hur gårdagen blev och på det sättet komma till insikt om vad som är betydelsefullt egentligen - är det shoppingen, att ha ett jobb att gå till eller är det att värdesätta den tid vi kan vara tillsammans med familj, vänner och släkt? På det viset kan vi i framtiden prioritera i vilken ordning vi fattar våra beslut!

Jag mötte en körkollega i skogen förra veckan och vi pratade om situationen och hur absurd den hade blivit. Vissa inom vården jobbar 12-timmarspass för att ta hand om allt som blivit akut viktigt i dessa dagar! Andra klagar över att de har blivit permiterade och inte har något jobb att gå till och tycker det är långtråkigt att bli så isolerade. Resurser inom skolan räcker inte till nu när man ska köra elevundervisning på distans på vissa ställen - samtidigt finns det enorm kompetens bland de som sitter hemma och inte kan göra sitt ordinarie jobb! Var finns balansen - och hur kan vi lära av detta?

Som arbetsmiljörådgivare kan jag bara undra hur länge de som jobbar häcken av sig inom t.ex. vården (det finns säkert andra yrken också) kommer att orka med? Jag ser en stor fara för att det kommer bli en del utbrända människor av detta - och det blir nästa problem att ta itu med när det här krisläget har blåst över tror jag.

Tillbaka till utbildningen UGL - en av de stora frågorna som vi alltid ställde efter varje övning och varje dag var "Vad var det som hände och varför hände just detta?". Jag tycker den frågan är relevant att ställa när det här nuläget har blåst över. Kanske kommer vi fram till att vi i vår medvetenhet var helt oförberedda på vilken nackdel det är att tänka på samhället som en arena för konkurrens - och förhoppningsvis inse att det är mycket mer värt att samarbeta, vilket vi ser jättemånga exempel på i lokala satsningar för att värna de små! Små företag och enskilda människor som inte har all kraft kvar för att hantera såna här dramatiska skeenden som vi har nu i hela världen!

Men om jag får avsluta med refrängen på min senaste låt som jag håller på och skriver så tror jag på en underbar framtid: "Men en dag så tar det slut och då ska vi vandra ut, ut i friheten och andas in igen. Höra fågelsång på nytt och förstå vad den betytt för vår sinnesro, så länge vi behåller våran tro"!

tisdag 7 april 2020

Trauman som lever kvar långt efter att "allt blivit bra"

Jag satt i baksätet i bilen på den tvåfiliga vägen. I framsätet satt föraren (förstås) och en passagerare och vi kom säkert i 110 km i timmen. Mitt på dagen var det och ingen av oss var trötta. Långt där framme såg jag en bil stå stilla i höger körfält, det fält där vi kom farande och jag tänkte att det kanske var dags att antingen sakta ner eller byta fil... de ser väl att bilen står där... men ingen reaktion... till slut skrek jag bara rätt ut "SE UPP FÖR BILEN!"... Föraren reagerade blixtsnabbt och kastade sig ut i vänster körfält - som tur var kom det ingen bil där...

Det här är några år sen och som tur var hände ingenting - i varje fall inte på ytan... Men under ytan bultade hjärtat och jag kan än idag känna den där hisnande känslan av att vara nära döden. På ytan såg det ut som om de andra hanterade händelsen som vilken vardagshändelse som helst - jag vet inte om det är så men inget har förändrats som jag kan se. För mig blev det en förändring som jag bär med mig flera år efter att den inträffade - när jag tänker på den är det som om det var förra veckan det hände...

I den här bloggen tänkte jag inte behandla just den här incidenten - jag vet hur jag ska hantera den. Men däremot tänkte jag ta upp fenomenet som vissa människor upplever - att så fort någonting har "gått över" så är problemet borta, i varje fall tycker många människor runt omkring en det!

Nej, det behöver inte alls vara så - länge efter att man varit med om något traumatiskt kan känslan finnas kvar och liksom förfölja en. Det är inte nödvändigtvis slut bara för att händelsen har gått över, att man blivit frisk eller att skilsmässan är fullbordad. Det behöver inte alls vara över - det kan faktiskt ta många år att hitta tillbaka till ett liv där man inte längre blir påverkad av det förflutna på ett negativt sätt.


Min bästa vän råkade ut för en händelse i lumpen, en oförarglig liten grej tyckte säkert många av lumparkompisarna, men den händelsen påverkade honom för resten av livet!

Kom nu inte och säg att det finns metoder för att ta bort det här - det vet jag att det finns och jag är själv förespråkare för att leta efter metoder att bli fri från trauman! Men initiativet till det ligger hos den drabbade och det är inte alls säkert att denne är mogen för att göra något åt det. Precis som med sorg kan man behöva en period där man sörjer det som gått förlorat - det är helt okej och väldigt bra att bejaka den känslan!


Det jag vill föra fram är att vi behöver bli bättre på att lyssna in våra medmänniskor och verkligen försöka sätta oss in i hur det kan kännas för dem som har varit med om något som kanske är livsavgörande på något sätt (där livet inte blir riktigt detsamma), väl medvetna om att vi inte riktigt kan veta hur det känns utan att ha haft samma erfarenhet!

Det är så lätt att vi sopar bort allt jobbigt i vår glättiga värld - många av oss vill inte höra talas om att det kan finnas känslor som människor bär på och som innebär att vi behöver ta oss tid att lyssna på dem. Det är precis som jag sa i podden "Naturligt äkta" som jag och Helen Engström kör, i avsnittet om sorg - när människorna runt omkring en har beklagat sorgen (fast egentligen borde man beklaga förlusten, sorgen är en positiv och nödvändig del av processen) så vill de att livet ska gå vidare och att allt blir normalt igen. Det är jättesvårt att få det att gå över så fort - vilket alla som varit med om att förlora en nära anhörig vet.

Händelserna som drabbar oss är våra egna händelser - det är vi själva som behöver lära oss att hantera dem på ett så bra sätt som möjligt! Det kan vara jättetufft men ingen annan än jag själv kan lära mig leva med dem - jag kan inte ge bort känslan till någon annan, utan jag behöver frigöra mig själv från den!

Däremot kan vi som drabbats av något som lever kvar långt efter att alla andra har "glömt bort det" slippa mötas av oförstående kommentarer och kanske till och med ogillande - det gagnar verkligen inte vår livsprocess att försöka leva med det traumatiska vi varit med om! Vi behöver få vara där vi är i processen utan att andra ska komma och påpeka att det inte är relevant längre och att vi borde "skärpa oss" eller "sluta vara så griniga"!

Var finns förståelsen och empatin? Var finns stödet som vi kan behöva tio eller tjugo år efter att händelsen inträffade?

Precis som i poddavsnittet säger jag att vi kanske inte alls behöver vägledning och hjälp - men gärna ett öra som lyssnar och inte kommer med förslag på vad man kan göra eller borde göra...

Klarar du av att vara det örat?