Som en krusning på ytan... del 1

Som en krusning på ytan

Som ringar på vattnet

Som en våg i ett hav

Som en bubbla från djupet

Som ett skimmer i ögonen

Som reflexer i det blanka

Som en spegling på en yta

Som ett ljus ifrån ovan

Och ibland, som en val som hämtar luft

________________________________

Vi lever våra liv som om vi identifierade oss med allt som vi åstadkommer, med en uppfattning om att det vi heter, det vi arbetar med, det vi har med i vårt bagage, är vad vi verkligen är. Men i sanning är vi bara som en krusning på ytan om vi identifierar oss med dessa ting! Allt det som glädjer oss och upprör oss är som krusningar på ytan - inget är bestående av det vi åstadkommer på jordens yta.

När jag kastar en sten i vattnet så sprider sig ringar från nedslagsplatsen - och är vattnet alldeles stilla så kan de sprida sig ganska långt. Men förr eller senare kommer ringarna att tona bort i evigheten och det är precis så som sker med allt det vi åstadkommer i den fysiska världen - till slut är vi bara, i bästa fall, ett namn i historieböckerna. Borta är alla medaljerna, alla segrarna, bara så länge människorna minns det vi gjorde så lever historien kvar - men förr eller senare försvinner även det.

Tänk dig att mänskligheten är som havet - krusningarna på ytan är var och en av oss. Somliga skapar större vågor än andra - ändå kommer havet att bli still. 

Det är först när vi inser att vi är mer än de där krusningarna på ytan som vi har hittat hem till vårt verkliga jag - bortom allt vad separation, konflikter, kortlivade nöjen och den tillfälliga glädjen över att ha kunnat tillfredsställa egots begär. Men då får vi gå djupare för att finna vårt sanna jag.

När vi förstår att vi alla kommer från samma källa, då förstår vi också att det vi gör mot andra gör vi mot oss själva. När en våg sköljer över en annan våg så försvinner inte den vågen, den sluter sig bara i havets famn igen. Tänk dig att en våg frågar en annan våg som den möter om vart den kommer ifrån... Vad ska den svara? Vågorna kommer alla från samma hav... på samma sätt kommer alla vi människor från samma källa. Vi är inte separerade från varandra - vi bara upplever det så när vi identifierar oss med krusningarna på ytan och inte förstått att vi är en del av havet.

När jag kastar en sten i vattnet så sprider sig ibland ringar så långt att de träffar andra ringar som också har en nedslagsplats i närheten - ett möte på ytan! Så intressant! Vad resulterade mötet i? Om ringarna var i fas - dvs. när den uppåtgående rörelsen träffade den andras uppåtgående rörelse - så ökar amplituden - dvs. det blev en större, högre våg. Om ringarna däremot var i ofas, så att när den ena ringens rörelse var på väg upp och den andra samtidigt var på väg ner, så blev de mindre - dvs. ringarna stannade av och det blev snart spegelblankt igen.

När de ringar jag skapar på ytan möts av någon annans ringar och vi båda är i fas så blir vår påverkan starkare - och ju fler ringar som är i fas desto större påverkan på ringarnas amplitud (dvs. högre vågor skapas). Detta sker när vi tillsammans går ihop för att skapa något gemensamt, har ett gemensamt syfte. Det är en uppbyggande kraft. Så vill vi åstadkomma förändring i världen ska vi hitta människor som vill dela samma syfte och bygga upp den gemensamma kraften.

Men om vi skulle gå djupare för att finna vårt sanna jag, hur ska vi tänka kring det? Jämför vi våra prestationer och allt vi åstadkommer med stenar som kastas i vattnet och skapar ringar på vattenytan och så jämför vi dem med den kraft som en tsunami har, dvs. det som kommer från djupet av havet, så får vi också en insikt i hur mäktiga vi egentligen är, om vi förstår att vi faktiskt är synonyma med havet. Det som sker på ytan, där vi har vår vardag och det vi räknar som "livet", är egentligen bara en krusning på ytan. Långt under den ytan finns vårt sanna jag - vår medvetenhet om oss själva...

To be continued...