Som en krusning på ytan... del 2

Ja, jag var där.

Hur underbart var det,

underbart var inte det?

Jag var nära, jag var nära, jag var nära.

Jag var där, en stund på jorden, en stund på jorden...

(Laleh Pourkarim)

_______________________________

När vi lämnar kroppen, vår "kaross" och färdmedel genom livet, för gott uppstår en tomhet för de som är kvar och betraktar den en gång levande varelsen vi lärt känna och förhoppningsvis älskat. Man känner att det bara är ett skal som är kvar - och om vi bevittnade kroppen de närmaste veckorna efter att själen lämnat skalet så såg vi att utan själen finns inget som håller ihop kroppen. Det vi älskade och uppskattade med människan finns inte i kroppen - det är den del vi kallar för själen eller anden som vi egentligen fäster oss vid.

Kroppen är tillfällig, precis som krusningarna på ytan jag pratade om i förra bloggavsnittet. Själen är evig och den som har djupa förankringar med ett bottenlöst hav (till och med havet är begränsat i form av botten, yta och vidsträckthet). Själen går på djupet, kroppen leker på ytan och försöker absorbera så mycket av det här fysiska livet som möjligt under den begränsade tid den har här på jorden. Men vad är syftet?

Universum tycker om att manifestera och uppleva det manifesterade - likadant är det med människan. Det är därför tror jag som vi har våra fysiska sinnen, så att vi ska kunna njuta av allt det vi manifesterar - eller i varje fall kunna känna hur det känns att komma i kontakt med det. För själen är det kanske ett uppvaknande som eftersträvas - att vakna upp i medvetenhet om att det vi skapar är blott krusningar på ytan och att det vi egentligen är ligger bortom det fysiska, i det som vi brukar kalla för medvetenhet om oss själva.

Medveten om sig själv - hur funkar det? Tänk dig att du sitter på en bänk och betraktar alla som går förbi - du är medveten om dem och kanske du tänker vissa saker om dem som passerar förbi. Plötsligt blir du medveten om dig själv, att du sitter där på bänken och tittar på människor som passerar förbi och att du faktiskt tänker vissa tankar om dem. Du vet ju inte om det du tänker om dem är sant och där blir du medveten om att du på ett sätt bedömer och dömer människor utan att ha kunskap om dem.

Eller som jag tyckte var så häftigt när jag läste om Eckhart Tolle, när han kom till en märklig insikt... "Jag står inte ut med att leva med mig själv" - vem var det som inte stod ut med att leva med honom själv? Fanns det två jag? Ja, det ena jaget var kanske den fysiska kroppen och allt det vi brukar identifiera oss med (namn, ålder, yrke, kön, status etc.) - det andra jaget var jaget som identifierade dessa tankar, betraktade dem utifrån så att säga... Här fick han kontakt med sitt sanna jag, det jag som lever för evigt och som inte identifierar sig med en tillfällig kropp eller olika prestationer under vårt liv.

Min övertygelse är att det är detta jag som vi kom hit för att komma i kontakt med och visa för världen omkring oss. När vi utgår ifrån det jaget så blir alla våra göranden kreativa - inte som i det andra jaget, där vi mäter oss i våra prestationer. Utgår jag ifrån mitt eviga jag, det som hela tiden bara är (being på engelska), så är jag alltid autentisk och har inte som mål att försöka uppnå någon bedrift av något slag. Jag är alltid nöjd oavsett hur saker och ting utvecklar sig - därför att jag alltid är sann.

Så länge vi strävar efter att åstadkomma saker för att känna oss nöjda är vi "doers=såna som gör" och fastnar i att vi måste göra saker för att vara värda något. När vi har kontakt med djupet inom oss själva, vårt sanna jag, så är vi "beings=såna som är" och allt vi gör då gör vi för att vi får inspiration till det - vi behöver inte göra något för att bevisa att vi är värda något, utan vi gör saker bara för att vi tycker det är roligt.

Man kan likna detta vid att jag som musiker skriver en låt. Gör jag det för att få en hit, som ska kunna göra mig känd och inbringa en massa pengar och berömmelse, är jag en klassisk "doer". Om jag däremot gör det för att jag får inspiration och känner att jag redan har allt jag behöver i livet, att jag inte jagar berömmelse och pengar, så är jag "being", jag är en del av en skapelseprocess.

Summan av kardemumman - när vi förstår att vi är så mycket mer än det här skalet, krusningarna på ytan, så kan vi hitta oss själva på djupet och nå mycket större tillfredsställelse än om vi hela tiden ska göra oss förtjänta av framgångarna genom prestationer. Vi lär oss också förstå att våra nära och kära faktiskt är något annat än de kroppar som vi tittar och känner på - och framför allt, att vi alla är en del av varandra. Så det vi gör mot andra gör vi mot oss själva! Det spelar ingen roll hur vi ser ut, vart vi kommer ifrån för land eller region eller stad, eller vilken kroppskonstitution vi råkar ha i detta liv.

"Vart kommer du ifrån", frågade den ena vågen den andra?

"Jag kommer från samma ställe som du", svarade den andra.

"Vi kommer från samma hav"...

Som en krusning på ytan... del 1

Som en krusning på ytan

Som ringar på vattnet

Som en våg i ett hav

Som en bubbla från djupet

Som ett skimmer i ögonen

Som reflexer i det blanka

Som en spegling på en yta

Som ett ljus ifrån ovan

Och ibland, som en val som hämtar luft

________________________________

Vi lever våra liv som om vi identifierade oss med allt som vi åstadkommer, med en uppfattning om att det vi heter, det vi arbetar med, det vi har med i vårt bagage, är vad vi verkligen är. Men i sanning är vi bara som en krusning på ytan om vi identifierar oss med dessa ting! Allt det som glädjer oss och upprör oss är som krusningar på ytan - inget är bestående av det vi åstadkommer på jordens yta.

När jag kastar en sten i vattnet så sprider sig ringar från nedslagsplatsen - och är vattnet alldeles stilla så kan de sprida sig ganska långt. Men förr eller senare kommer ringarna att tona bort i evigheten och det är precis så som sker med allt det vi åstadkommer i den fysiska världen - till slut är vi bara, i bästa fall, ett namn i historieböckerna. Borta är alla medaljerna, alla segrarna, bara så länge människorna minns det vi gjorde så lever historien kvar - men förr eller senare försvinner även det.

Tänk dig att mänskligheten är som havet - krusningarna på ytan är var och en av oss. Somliga skapar större vågor än andra - ändå kommer havet att bli still. 

Det är först när vi inser att vi är mer än de där krusningarna på ytan som vi har hittat hem till vårt verkliga jag - bortom allt vad separation, konflikter, kortlivade nöjen och den tillfälliga glädjen över att ha kunnat tillfredsställa egots begär. Men då får vi gå djupare för att finna vårt sanna jag.

När vi förstår att vi alla kommer från samma källa, då förstår vi också att det vi gör mot andra gör vi mot oss själva. När en våg sköljer över en annan våg så försvinner inte den vågen, den sluter sig bara i havets famn igen. Tänk dig att en våg frågar en annan våg som den möter om vart den kommer ifrån... Vad ska den svara? Vågorna kommer alla från samma hav... på samma sätt kommer alla vi människor från samma källa. Vi är inte separerade från varandra - vi bara upplever det så när vi identifierar oss med krusningarna på ytan och inte förstått att vi är en del av havet.

När jag kastar en sten i vattnet så sprider sig ibland ringar så långt att de träffar andra ringar som också har en nedslagsplats i närheten - ett möte på ytan! Så intressant! Vad resulterade mötet i? Om ringarna var i fas - dvs. när den uppåtgående rörelsen träffade den andras uppåtgående rörelse - så ökar amplituden - dvs. det blev en större, högre våg. Om ringarna däremot var i ofas, så att när den ena ringens rörelse var på väg upp och den andra samtidigt var på väg ner, så blev de mindre - dvs. ringarna stannade av och det blev snart spegelblankt igen.

När de ringar jag skapar på ytan möts av någon annans ringar och vi båda är i fas så blir vår påverkan starkare - och ju fler ringar som är i fas desto större påverkan på ringarnas amplitud (dvs. högre vågor skapas). Detta sker när vi tillsammans går ihop för att skapa något gemensamt, har ett gemensamt syfte. Det är en uppbyggande kraft. Så vill vi åstadkomma förändring i världen ska vi hitta människor som vill dela samma syfte och bygga upp den gemensamma kraften.

Men om vi skulle gå djupare för att finna vårt sanna jag, hur ska vi tänka kring det? Jämför vi våra prestationer och allt vi åstadkommer med stenar som kastas i vattnet och skapar ringar på vattenytan och så jämför vi dem med den kraft som en tsunami har, dvs. det som kommer från djupet av havet, så får vi också en insikt i hur mäktiga vi egentligen är, om vi förstår att vi faktiskt är synonyma med havet. Det som sker på ytan, där vi har vår vardag och det vi räknar som "livet", är egentligen bara en krusning på ytan. Långt under den ytan finns vårt sanna jag - vår medvetenhet om oss själva...

To be continued...

Känn ditt eget värde!

Jag lade ut en blänkare igår om att Rolls Royce och Bentley inte gör reklam för sina produkter - de vet att deras produkter är så värdefulla att de drar till sig köpare och att alla faktiskt inte har råd med dessa bilar!

Samma är det egentligen med oss människor också - vi ska inte behöva marknadsföra oss för att få vänner och människor som gillar oss, utan det räcker med att vara den man är! Det kommer alltid finnas de som inte har råd att vara vänner med oss - och de som har råd med detta och det handlar naturligtvis inte om att man kan köpa oss.

Egentligen är det rätt så enkelt - vi bara är som vi är och om jag citerar Eckhart Tolle så säger han precis det: "What is is" (Det som är är). Allt annat är inte det vi är, precis som jag skrev i bloggavsnittet om "Din och min historia". Försöker vi vara någon annan bara för att vinna andras gillande så är vi ute på hal is.

Men hur gör man då? Kan jag känna mitt eget värde? Självklart är det så att vi kan känna vårt eget värde - men då behöver vi sluta jämföra oss med andra. I jakten på att bli bättre än någon annan (grannen, jobbarkompisen, bästa vännen...) jagar vi bara efter yttre ting - sånt som kan visa vårt värde. T.ex. en miljon på banken eller en splitterny, betald, XC90. Men ens värde finns inte där ute och kan inte mätas i pengar eller statusprylar - ens sanna värde är vad du själv värderar i ditt eget inre.

Vi mäts också i hur mycket vi har presterat, vilka resultat vi har fått, och så jämförs vi ofta med andra i samma bransch eller situation. Men hur ofta mäter du och jag vårt värde i inre värden? Hur mäter vi dessa saker? Ja ett sätt är att mäta hur ofta vi kan ta motgångar utan att dras in i ett s.k. drama (där vi identifierar oss med egots kamp). Ett annat sätt är att tänka hur mycket pengar vi faktiskt kan ta emot! Jamen, säger några, kan vi inte ta emot hur mycket pengar som helst!?

Nej, vi kan inte ta emot hur mycket pengar som helst - får vi för mycket pengar kan vi inte hantera dem! Vi slösar bort dem på mindre än ett år - även om det är tio miljoner vi får. Eller så blir vi så rädda för att bli av med alla pengarna att vi snålar med dem! Hur vi än gör så blir en för stor summa pengar alldeles för svårt att hantera!

Hur mycket pengar kan du ta emot och känna att du verkligen kan hantera dem på ett bra sätt? Om du verkligen tänker efter så inser du att där också ligger din känsla för ditt eget värde.

Men om vi släpper det här med pengar och Rolls Royce/Bentley så är det bra att ta sig en funderare över hur vi värderar oss själva. Det klassiska i andliga kretsar är att det är svårt att ta betalt för sina tjänster - vad är för dyrt och vad är för billigt? Vi börjar jämföra oss med andra - hur mycket tar de andra betalt för samma tjänster som jag kan erbjuda? Om det nu finns någon som håller på med just det jag håller på med förstås...

Det här är ett vanligt och ganska stort problem - vi låter andra behandla oss hur som helst utan att vi säger ifrån ibland! För att komma till rätta med detta så behöver vi sluta jämföra oss med andra - och ställa oss frågan "Är jag värd det här eller har jag låtit andra köra över mig bara för att passa in?".

Vad har du för värde - och hur värdesätter du dig själv? Kommentera gärna så att alla andra som läser kan ta till sig din stora visdom!

Less is more...

Rubriken på det här inlägget har ju blivit ett begrepp - Less is more - men vad betyder det i praktiken?

Häng med, jag har alla svaren ;-)

Begreppet myntades först av den tyske arkitekten Ludwig Mies van der Rohe och handlade då om att framhäva arkitekturen kopplad till minimalism - men är idag associerad till allt från hårvårdsprodukter till musikalbum :-)

Jag tänkte dock ta upp aspekten av att ha lite - vilket ger mycket!

När jag hör uttrycket tänker jag ofta på att ha rätt så lite saker och används ibland för att försöka få en "samlare" att göra sig av med "allt som är bra att ha"! Men är det egentligen så bra då? Ja sett ur några perspektiv så är det faktiskt det!

Tänk dig att du kommer in i en butik (eller ett rum) där det finns så mycket saker att det är svårt att se vad som finns där egentligen. Dina ögon går till det du är intresserad av, men har man inte lagt alla saker "på rätt plats" så missar du dessa p.g.a. att du inte ser skogen för alla träden. Kommer du å andra sidan in i en butik (eller rum) där det är ganska lite saker så kan du snabbt överblicka allt som finns där och hitta det du är ute efter (om de har det vill säga).

Redan här ser man en fördel av Less is more - men det finns fler fördelar med detta.

För 40 år sedan började jag skriva egen musik tillsammans med brorsan. Vi hade en elorgel, en elgitarr och en stråkmaskin. Vi hade ingen bas - och vi hade bara en enda effektbox, en högbrusande efterklangsenhet (simulerar det rumseko som man kan höra i en tunnel t.ex.). Det gjorde ju att vi fick improvisera. Kunde vi skapa musik? Oh ja! Vi skrev jättemycket musik :-)

Idag har jag tusentals instrument - jag har slutat räkna dem så många är de! Vad blir konsekvensen? Svårt att välja! Ju mer jag har desto svårare blir det. Visst finns det fördelar med att ha mycket, särskilt om du ska ha ett mycket speciellt ljud - men till 95% är det en belastning med att ha så mycket valfrihet, så i det fallet är Less is more att föredra (särskilt med tanke på hur lite musik som jag komponerar idag)!

Så när man har lite så krävs det mer kreativitet - vilket är kanon för kreativitetsprocessen som helhet! När man har mycket så tröttnar man till slut på att leta efter det där speciella och det blir att man använder samma hela tiden. Det påverkar möjligheten till förnyelse och glädjen av att finna just det där uttrycket man är ute efter - för det kan lika gärna handla om att måla en tavla som att skriva musik, eller att välja en ny väg till en speciell destination eller välja något nytt fikaställe framför det gamla vanliga.

Men sen är det också upplevelsen - i ett rum fullt av saker så ser man ju inte riktigt något utstickande, men är det däremot lite mer åt det sparsmakade så framträder sakerna på ett helt annat sätt. Det gäller även utomhus - i en trädgård med ett hav av blommor, särskilt om det är ganska likartade sådana, så fångas blicken av den där ensamma blomman som sticker upp mitt i havet (t.ex. en tistel). Samma om man har en stor gräsmatta och mitt på den står ett s.k. vårdträd - t.ex. en ek som planterades där när huset byggdes - då framträder eken klart och tydligt jämfört med om det var fullt med träd och lite gräsmatta. Det här är ju hur man vill ha det, det är det som avgör!

Lyssnar jag på musik, samma sak där - är det fullt av instrument så blir det en "ljudmatta" av det hela (ända tills den där fina ensamma spröda oboen får ta täten i en liten strof). Går jag däremot och lyssnar på en barockkonsert - en bas och en harpa som enda instrument - så framträder instrumenten på ett helt annat sätt.

Allt handlar om vilken effekt man vill få!

Men så har vi det klassiska också, det här med färre sparade saker, och det upptäckte jag idag på dagens vandring i skogen. På min dagliga promenad ser jag massor av vackra saker - blommor av alla de slag, skira björkar på våren, mängder av fjärilar i olika storlekar och färger och underbar fågelsång.

Det är många som alltid har telefonen med sig, för att både vara nåbar och ha möjlighet att föreviga dessa underbara intryck i form av bilder. En hel del plockar också små buketter av blommor för att ställa på köksbordet, för att njuta av deras skönhet några extra dagar. Själv gör jag varken det ena eller det andra - för mig räcker det med att njuta av upplevelsen när jag har den! När jag ser dess skönhet så höjer det min frekvens till en högre och mer kärleksfull vibration och jag kommer hem mer lycklig än när jag gick ut.

Jag tror att det är det man syftar på när man säger att lyckan finns i det enkla! Mer pengar gör mig inte lyckligare, bara tillfälligtvis - sen kommer en ny strävan efter mer och mer... Att stanna upp och betrakta tillfället när två citronfjärilar dansar med varandra i luften blir magi - skulle jag snabbt försöka få fram kameran och fånga detta skådespel skulle jag förmodligen förstöra hela intrycket!

Less is more har onekligen sina fördelar! Jag märker det när jag blir äldre att det är mindre och enklare saker som gör mig lycklig - mångfalden är bra, men att ständigt behöva hamna i en valsituation tar bort mycket av glädjen och inspirationen.

Har jag glömt något? Har du en annan syn på detta? Kommentera gärna!

Jag gör det sen...

Jag sitter här i mitt arbetsrum och ser mig omkring. Det ligger lite högar med papper här och där, en massa sladdar, en tumstock, flera par hörlurar, grejer till datorn, ett kassettband som jag har lyssnat på och så den engelska ordboken. En himla röra, jag borde röja upp här och få ordning - men nej, jag gör det sen... Det är för mycket att ta itu med - och så är det för varmt!

Ibland finns inte energin att ta itu med allt som man borde ta itu med - ibland är det enklare att fortsätta lägga papper efter papper på högen över osorterat. Det blir en slags vana, nån gång i framtiden får man ta itu med det men inte just nu. Men jag kan ju inte låta bli att fundera över varför det blir på det här viset, varför jag inte skapar ordning när jag vet att det är så befriande att ha ordningen!?

Jag har gått en fenomenalt bra kurs på en av mina tidigare arbetsplatser. Den hette SmartTime och var en riktigt effektiviserande kurs för min avdelning av mer eller mindre administrativa arbetsuppgifter! Kan verkligen rekommendera den för teamet eller enskilda personer om man känner sig stressad på jobbet.

Vi fick börja med att rensa skrivbordet. Endast ett papper fick ligga där inom synhåll och det var det papper som man höll på och jobbade med. Höll man på enbart med något i datorn skulle inget papper ligga på skrivbordet. Allt detta för att man ska kunna fokusera på en arbetsuppgift i taget och inte se alla andra arbetsuppgifter liggande i en hög och kanske t.o.m. få mig att börja fokusera på dem istället för det jag skulle göra!

Det var en liten del av kursen och den fick ett fantastiskt resultat över stressminskning! En annan del var att hålla inkorgen för alla mailen så ren som möjligt och att inte stup i kvarten titta om något nytt hade kommit in.

Känns det igen? Här sitter jag nu och ser högarna - stress. Vad ska jag göra nu? Jag går in på facebook och tittar om någon har gjort något bra inlägg och så kollar jag mailen samtidigt - stress. Det blir för jobbigt att titta på allt som behöver göras och därför prokrastinerar jag (ett annat ord för att skjuta upp). Det verkar som om stress föder stress och det vet vi ju skapar ohälsa i längden - så vad ska jag göra?

Stäng ner facebook och gör upp en plan för vad jag ska börja rensa och sortera, kolla mailen bara ett par gånger (max) under dagen - fokusera på det jag behöver göra och påbörja! Hur var det nu vi sa om liknelsen med gps:en - var det inte att man behöver påbörja resan för att till slut komma i mål (oavsett vilken väg man tar och hur sakta det än går)? Ja så var det - men innan man påbörjade resan stod gps:en och bara väntade... väntade på att man skulle ta första steget!

Men kan man inte skita i att ta itu med det då? Klart man kan - så länge det inte skapar en känsla av stress! Går man djupare och analyserar beteendet att bara lägga allt på hög så inser jag att det är ett sätt att bara tillfredsställa hjärnans behov av omedelbar belöning som styr detta - det skrev Anders Hansen om i sin fantastiska bok "Hjärnstark". Hjärnan väljer ut de göromål som ger omedelbar belöning - det är därför vi hellre gör de saker som är roliga än att lägga energi på alla surdegar (saker vi måste göra men egentligen inte vill)!

Sen finns det en sak till att fundera på - eftersom det till slut blir en vana att skjuta upp dessa tråkiga saker, så blir det snart också en vana att skjuta upp ALLA tråkiga saker som vi behöver göra och det kan få verkligen långtgående konsekvenser i ens liv och vardag!

Så hur blev det då? Jo, jag tog tag i den här uppgiften att skapa lite ordning eftersom jag visste att jag skulle må bra av det - allt är inte färdigt men högarna har blivit till en hög (och mycket mindre än den var från början)!

Har du något bra sätt att undvika prokrastinering (vilket som sagt är att skjuta upp saker hela tiden) får du gärna berätta det - antingen direkt här på bloggen (inloggning behövs ej) eller på facebook i tråden över det här inlägget. Jag skulle uppskatta fler idéer om hur man kan göra för att få saker gjorda!

Vill du veta något mer om vad vi fick lära oss på kursen så skriv det - jag berättar gärna :-)

Nuet är perfekt!

I förra veckans blogg skrev jag om lycka - det kändes verkligen rätt att skriva om det i och med att det är ett underbart tillstånd som inte innehar något krav alls!

Den här veckan tänkte jag fortsätta och gå ännu djupare - in i det som kallas för nuet. En definition av nuet är att det är här som allt sker - ingenting sker i det förflutna eller i framtiden, för när det väl sker och vi blir medvetna om det som sker så är det precis... NU!

Till exempel den här texten läste du inte när jag skrev den, utan du läste den precis nu - och när den här texten publiceras så är det långt efter att jag skrev den. Enda sättet för dig att kunna läsa den här texten precis när jag skrev den är om du stod bakom mig och läste på skärmen när jag skrev den!

Eller när jag väntar på tåget som ska ta mig från Köping till någon annan stad så är det först när tåget kommit in på Köpings station och öppnat dörrarna när jag faktiskt kliver på tåget som ska föra mig vidare - inte tidigare eller senare, trots att det har varit på väg ett tag...

Men vad är det som är så speciellt med nuet då så att det är värt ett blogginlägg? I det här sammanhanget som jag skriver om det så är det för att det är ännnu bättre än det jag skrev om förra veckan - lyckan! Hur kan det vara bättre än lycka? Lyckan är som molnen på himlen - den kommer och går. Ibland är det fullständigt tjockt med moln på himlen och med det vill jag symbolisera med att lyckan, tillfälligt, är skymd av alla hinder - precis som solen är skymd av molnen.

När solen går i moln och kanske regnet kommer och jag blir dyngblöt för att jag är allra längst bort på min dagliga promenad, som varar mellan 1½ och 2 timmar. 45 minuter minst är det kvar innan jag kommer hem och kan byta kläder och värma mig! Då är det lätt att tappa lyckokänslan...

Egot vill klaga på att jag valt helt fel tillfälle att gå ut - och därmed öka min mentala smärta så att jag ska lida ordentligt! Hur kunde jag välja ett sånt dåligt tillfälle att gå ut - utan regnkläder och paraply och välja en sån lång promenad just idag? Smärtkroppen vaknar och njuter - den livnär sig enbart på min olycka och ju mer olycklig jag känner mig desto mer näring får den :-)

Det är nu som NUET kommer in - närvaron av medvetenhet. Jag tränar på att utveckla min andlighet och därför har jag stundtals upplevelser av riktig sann närvaro i nuet. Vid dessa tillfällen kan jag släppa egots grepp om mig och uppleva något som går långt bortom den tillfälliga lyckan - jag bara stannar upp och skrattar åt det dråpliga i att jag har valt just den här tiden för min promenad och att jag trodde jag skulle slippa regnet och därför inte behövde varken regnkläder eller paraply.

När jag skrattar åt situationen befriar jag mig från olycka, smärtkroppens tillväxt och egots grepp om mig - jag bara accepterar situationen som den är och fortsätter vandra hemåt. Okej, jag blir blöt och det är inte den skönaste känslan jag har känt i mitt liv - men jag vet att när jag kommer hem kan jag ta en värmande dusch och få på mig torra och varma kläder. Sen kokar jag mig en kopp kaffe, min favorit Irish cream, och sätter mig i soffan och kopplar av - så ser livet ut för mig lite senare (fast fortfarande sker det då i nuet)!

______________________

Förra veckan skrev jag om lyckan som den optimala följeslagaren till ett rikt och glädjefullt liv, där allt jag skapar blir en del av det där underbara livet vi alla längtar efter. Men i jämförelse med att leva i nuet är det en mild fläkt jämfört med den sanna njutningen som kommer av någonting mycket större än att få allt vi önskar oss!

Att vara närvarande i nuet är att hitta sitt sanna jag - ingenting av allt det underbara som finns på denna jord är lika njutningsfullt som att vara den man egentligen är! Vi kan likna detta tillstånd vid den klarblå himlen ovanför molnen, den vi ser en vacker dag när solen skiner på en molnfri himmel - det är mer representativt för närvaro i nuet, för det varaktiga och eviga!

När jag hamnar i det tillståndet av fullständig närvaro i nuet så önskar jag inget mer - det tillståndet är så fullständigt att allt annat känns helt överflödigt. Paradoxalt nog så hjälper det mig att få ett liv i sus och dus - för när jag känner att jag inte behöver ha något, varken den perfekta relationen eller guld och gröna skogar, så finns inget som håller mig fast i att jag måste uppnå något för att vara lycklig! Jag är redan fullständigt nöjd när jag är närvarande i nuet och då är allt skapande av yttre stimuli bara en kul lek som jag roar mig med... :-)

Men hur ofta är man i nuet då? Det är naturligtvis helt individuellt men jag själv får glimtar av det nästan varje dag - tillräckligt mycket för att jag ska kunna känna skillnad på när jag är i nuet och när jag inte är det (med andra ord är det väldigt lite). Men det är som Mäster Eckhart Tolle skulle säga tillräckligt för att jag ska kunna utveckla den här färdigheten redan i detta liv (jag sa inte hur mycket!), vilket innebär att jag har chans att stanna upp och observera en situation och kunna välja hur jag vill möta den (istället för att bara reagera utan att tänka).

NUET - det är det som är det enda verkliga, allt annat är illusioner!

Vad är lycka för mig - och för dig?

Jag läser och jag läser böcker dagarna i ända och ett av de områden jag är speciellt förtjust i just nu är det som handlar om att manifestera - för det finns en otalig mängd böcker som har skrivits om detta lockande område och alla är precis lika övertygande!

Men den jag håller på och läser nu tar upp ett nytt tema som jag inte har läst om i de andra och det är ett väldigt relevant tema som går att prata om även för "vanliga människor" som inte tror på den s.k. "attraktionslagen". Temat är just vad vi associerar med lycka!

Vad då lycka kanske en del tänker? Är inte attraktionslagen just det som ska göra oss lyckligare? Mera pengar, ett jobb som man trivs med, relationer med fantastiska människor och en kropp som tål att visas (och beundras) på Beach 2020! Ja det kanske är så vi tänker oss att vi ska bli lyckliga... men är det egentligen det?

"Den amerikanska drömmen" är att så tidigt som möjligt göra sig ekonomiskt oberoende så att man kan gå i pension och bara njuta av resten av livet - enligt en del amerikanska böcker jag läst. Så kanske det har sett ut för en del svenskar också... Men nu när många av oss har varit tvungna att arbeta hemifrån på grund av coronakrisen så undrar jag hur många av dessa som egentligen skulle ha njutit av att vara hemma permanent (utan att arbeta)? Till och med jag som har en massa olika intressen som jag kan hålla på med och som dessutom inte är rädd för att gå ut tycker att det är tråkigt att vara så här instängd!

Så igår (lördag) tog jag mig en tur med bilen till Nora för att byta miljö och besöka ett café och ta en fika där. Det är en timmes bilfärd enkel väg ungefär. Jag kom fram och hittade till slut Kafé Strandstugan dit jag hade en bild av att jag ville besöka. Jag blev stående där och tittade på en gård som var helt folktom. Stängt tänkte jag - men såg en skylt där som sade att de öppnade för säsongen den 16 maj! Jag tänkte, det måste ju vara idag?! Halv sex var klockan och så fick jag se att de hade öppet till halv sju :-)

Jag beställde nånting som jag tror hette "kafferep" - och fick kaffe med ovispad vispgrädde (som jag frågade om de hade) och tre sorters bakverk. Jag installerade mig i stugan där kaminen hade värmt upp den och bara njöt... :-)

Det skulle jag vilja kalla Lycka! Pengar i all ära, visst är det roligt att ha pengar men det köper inte lycka! Visst, jag betalade för både resan och fikat - men det hade jag gjort även om det hade varit mina sista slantar jag spenderade. För det var inte för att jag hade en massa pengar att sätta sprätt på som jag tog bilen på denna resa utan det var ju lyckan efter att få komma ut och göra något annat!

Tillbaka till vad lycka är, eller inte är...

Vi sätter så mycket tillit till att lycka är allt materialistiskt - pengar, hus, bil, prylar, shopping, rätt jobb osv. Även hälsa och utseende, relationer och vänner är viktigt för oss och det är det som avgör hur lyckliga vi är, eller är det så?

Inom kvantfysiken (och speciellt området Epigenetik) pratar man om att vi kan leva mycket längre än vi gör - flera hundra år kan man bli säger de!!! Ja, det är inte en saga ur bibeln (t.ex. Noah som lär ha blivit 900 år gammal), utan det är vetenskap! Tänk att ha en sådan hälsa att man kan leva i flera hundra år! Men skulle vi vilja?

Så hälsa och pengar är inte allt - inte heller att äga den mest fantastiska bilen eller ha det mest fantastiska jobbet! Lycka är mer värt tycker jag - det förutsätter att man har det man vill ha och att man är långvarigt lycklig med det (oavsett om man har mycket eller litet av vad som helst)!

Så avslutningsvis tänker jag att man gör en reflektion över vad det är man egentligen vill ha. Är det mer pengar eller ett bättre jobb, drömhuset eller den perfekta relationen, en kropp som man kan visa upp på stranden eller att komma dit med en bil som väcker avund i alla andra?

Jag tror inte något av allt det där materiella eller detaljerna är det som är viktigt - och det säger författaren till boken jag nämnde också - utan det är, när vi önskar oss något så ska det vara mer generellt och inbegripa lycka för att det ska bli riktigt värdefullt.

Utan lycka är pengar och hälsa eller något annat av det som jag räknat upp nästan inget värt! Vad gäller för dig?