Jag satt i baksätet i bilen på den tvåfiliga vägen. I framsätet satt föraren (förstås) och en passagerare och vi kom säkert i 110 km i timmen. Mitt på dagen var det och ingen av oss var trötta. Långt där framme såg jag en bil stå stilla i höger körfält, det fält där vi kom farande och jag tänkte att det kanske var dags att antingen sakta ner eller byta fil... de ser väl att bilen står där... men ingen reaktion... till slut skrek jag bara rätt ut "SE UPP FÖR BILEN!"... Föraren reagerade blixtsnabbt och kastade sig ut i vänster körfält - som tur var kom det ingen bil där...
Det här är några år sen och som tur var hände ingenting - i varje fall inte på ytan... Men under ytan bultade hjärtat och jag kan än idag känna den där hisnande känslan av att vara nära döden. På ytan såg det ut som om de andra hanterade händelsen som vilken vardagshändelse som helst - jag vet inte om det är så men inget har förändrats som jag kan se. För mig blev det en förändring som jag bär med mig flera år efter att den inträffade - när jag tänker på den är det som om det var förra veckan det hände...
I den här bloggen tänkte jag inte behandla just den här incidenten - jag vet hur jag ska hantera den. Men däremot tänkte jag ta upp fenomenet som vissa människor upplever - att så fort någonting har "gått över" så är problemet borta, i varje fall tycker många människor runt omkring en det!
Nej, det behöver inte alls vara så - länge efter att man varit med om något traumatiskt kan känslan finnas kvar och liksom förfölja en. Det är inte nödvändigtvis slut bara för att händelsen har gått över, att man blivit frisk eller att skilsmässan är fullbordad. Det behöver inte alls vara över - det kan faktiskt ta många år att hitta tillbaka till ett liv där man inte längre blir påverkad av det förflutna på ett negativt sätt.
Min bästa vän råkade ut för en händelse i lumpen, en oförarglig liten grej tyckte säkert många av lumparkompisarna, men den händelsen påverkade honom för resten av livet!
Kom nu inte och säg att det finns metoder för att ta bort det här - det vet jag att det finns och jag är själv förespråkare för att leta efter metoder att bli fri från trauman! Men initiativet till det ligger hos den drabbade och det är inte alls säkert att denne är mogen för att göra något åt det. Precis som med sorg kan man behöva en period där man sörjer det som gått förlorat - det är helt okej och väldigt bra att bejaka den känslan!
Det jag vill föra fram är att vi behöver bli bättre på att lyssna in våra medmänniskor och verkligen försöka sätta oss in i hur det kan kännas för dem som har varit med om något som kanske är livsavgörande på något sätt (där livet inte blir riktigt detsamma), väl medvetna om att vi inte riktigt kan veta hur det känns utan att ha haft samma erfarenhet!
Det är så lätt att vi sopar bort allt jobbigt i vår glättiga värld - många av oss vill inte höra talas om att det kan finnas känslor som människor bär på och som innebär att vi behöver ta oss tid att lyssna på dem. Det är precis som jag sa i podden "Naturligt äkta" som jag och Helen Engström kör, i avsnittet om sorg - när människorna runt omkring en har beklagat sorgen (fast egentligen borde man beklaga förlusten, sorgen är en positiv och nödvändig del av processen) så vill de att livet ska gå vidare och att allt blir normalt igen. Det är jättesvårt att få det att gå över så fort - vilket alla som varit med om att förlora en nära anhörig vet.
Händelserna som drabbar oss är våra egna händelser - det är vi själva som behöver lära oss att hantera dem på ett så bra sätt som möjligt! Det kan vara jättetufft men ingen annan än jag själv kan lära mig leva med dem - jag kan inte ge bort känslan till någon annan, utan jag behöver frigöra mig själv från den!
Däremot kan vi som drabbats av något som lever kvar långt efter att alla andra har "glömt bort det" slippa mötas av oförstående kommentarer och kanske till och med ogillande - det gagnar verkligen inte vår livsprocess att försöka leva med det traumatiska vi varit med om! Vi behöver få vara där vi är i processen utan att andra ska komma och påpeka att det inte är relevant längre och att vi borde "skärpa oss" eller "sluta vara så griniga"!
Var finns förståelsen och empatin? Var finns stödet som vi kan behöva tio eller tjugo år efter att händelsen inträffade?
Precis som i poddavsnittet säger jag att vi kanske inte alls behöver vägledning och hjälp - men gärna ett öra som lyssnar och inte kommer med förslag på vad man kan göra eller borde göra...
Klarar du av att vara det örat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar