Reflektion - att blicka tillbaka och dra slutsatser!

För tre år sen gick jag en fantastisk utbildning som för alltid kom att förändra min bild av den jag är! UGL - eller Utveckling grupp ledarskap heter den och är från början en militär utbildning, som för några decennier sen blev en allmän utbildning för icke militär personal. Det var tur att det blev så!

Jag minns speciellt den första och andra dagen. Den första dagen skulle vi presentera oss och skriva upp på en bild som vi själva gjorde vem vi uppfattade oss vara. En av sakerna jag skrev på min tavla var "tänker utanför boxen". Så mycket förstod jag om mig själv att det här var sant - men ingen visste om det av kursdeltagarna... Dag 2 blev alla medvetna om detta faktum!

Vi skulle göra en uppgift som vi sen skulle redovisa hur vi hade tänkt och jag hörde att i stort sett alla i gruppen (vi var 12) knorrade över "omöjligheten" i uppgiften. Jag kände mig lugn och samtidigt lite pirrig över vart det här skulle sluta - jag hade nämligen bestämt mig för att jag inte ville göra uppgiften med så lite fakta som underlag!!! Det var ju helt revolutionerande att bryta mot "reglerna"!

Vid redovisningen fick alla berätta vad de hade kommit fram till för resultat och hur de hade resonerat för att nå dit. När det var min tur så berättade jag lugnt att jag inte hade gjort uppgiften - enligt mig så var den ogenomförbar! Det blev alldeles tyst och efter ett tag blev det mycket diskussioner.

Nu var ju det här inte en uppgift för en grundskoleelev som behöver prestera och komma fram till ett resultat - det här var en utbildning för att reflektera och dra lärdom av det som skedde i gruppen! Lärdomen i det här fallet var alltså reflektionen över att vi inte behöver välja som alla andra gör och att man kan ta egna vägar fram till ett beslut!

Till min överraskning så var mitt agerande början på en respekt för att jag gick min egen väg - och att många av de andra blev inspirerade av mitt tänkande och att jag verkligen menade att jag tänker utanför boxen! Ibland behöver man gå utanför ramarna, eller tänja på ramarna som en av deltagarna tyckte!

Så är det nu också i samhället när vi inte kan förvänta oss att se vår traditionella vardag återkomma varje dag, utan att vi är tvungna att förhålla oss till en annan verklighet som vi inte alls hade räknat med. Vem hade kunnat föreställa sig att vi skulle bli ängsliga för att komma tillsammans med andra människor - och att vårt favoritnöje, att åka och shoppa på stora shoppingcenter, skulle i princip dras ner till noll?

Vi kan reflektera varje dag över hur gårdagen blev och på det sättet komma till insikt om vad som är betydelsefullt egentligen - är det shoppingen, att ha ett jobb att gå till eller är det att värdesätta den tid vi kan vara tillsammans med familj, vänner och släkt? På det viset kan vi i framtiden prioritera i vilken ordning vi fattar våra beslut!

Jag mötte en körkollega i skogen förra veckan och vi pratade om situationen och hur absurd den hade blivit. Vissa inom vården jobbar 12-timmarspass för att ta hand om allt som blivit akut viktigt i dessa dagar! Andra klagar över att de har blivit permiterade och inte har något jobb att gå till och tycker det är långtråkigt att bli så isolerade. Resurser inom skolan räcker inte till nu när man ska köra elevundervisning på distans på vissa ställen - samtidigt finns det enorm kompetens bland de som sitter hemma och inte kan göra sitt ordinarie jobb! Var finns balansen - och hur kan vi lära av detta?

Som arbetsmiljörådgivare kan jag bara undra hur länge de som jobbar häcken av sig inom t.ex. vården (det finns säkert andra yrken också) kommer att orka med? Jag ser en stor fara för att det kommer bli en del utbrända människor av detta - och det blir nästa problem att ta itu med när det här krisläget har blåst över tror jag.

Tillbaka till utbildningen UGL - en av de stora frågorna som vi alltid ställde efter varje övning och varje dag var "Vad var det som hände och varför hände just detta?". Jag tycker den frågan är relevant att ställa när det här nuläget har blåst över. Kanske kommer vi fram till att vi i vår medvetenhet var helt oförberedda på vilken nackdel det är att tänka på samhället som en arena för konkurrens - och förhoppningsvis inse att det är mycket mer värt att samarbeta, vilket vi ser jättemånga exempel på i lokala satsningar för att värna de små! Små företag och enskilda människor som inte har all kraft kvar för att hantera såna här dramatiska skeenden som vi har nu i hela världen!

Men om jag får avsluta med refrängen på min senaste låt som jag håller på och skriver så tror jag på en underbar framtid: "Men en dag så tar det slut och då ska vi vandra ut, ut i friheten och andas in igen. Höra fågelsång på nytt och förstå vad den betytt för vår sinnesro, så länge vi behåller våran tro"!